Skolavslutningsvecka. Hektisk projektfas på jobbet. Dagisavslutning. Lekkamrater. Tvättid. Tårtbakning. Handling. Ständiga logistikutmaningar.  Fattigdom (helt mitt eget fel just den här gången). Packning till landet (har inte en susning hur jag ska ha råd att tanka upp bilen och köpa mat, men det löser sig på nåt vis). Sömnlösa nätter. Fettångest. Jobbångest. Träningsångest.

Jag-borde-vara-någon-annan-stans-ångest.

Hur gör alla ensamstående föräldrar? Jag har inte en aning, men det börjar bli läge att ta reda på det. Det börjar bli läge att förlika sig med tanken att jag är en av dem.

Jag omformulerar: hur gör vi?

Nej. Nu behövs förändring. Det duger inte att boka upp varenda barnfri kväll med roliga saker. Måste ta mig tid att städa och storhandla när jag inte har dem. Så var ju planen. Vuxenplanen. Förbereda, ha rutiner och veta när saker och ting ska ske. Styra upp och vara ordentlig. Sortera alla papper och ha ordning i alla skåp.  Sånt som underlättar och sparar tid. Sånt som gör att man inte behöver spendera 29 % av sin lediga tid till att leta efter saker (har fortfarande inte hittat kartongen med mina sommarskor i och får snart fotsvamp). Sådär som jag tror att alla andra har det. Det måste i alla fall vara ett rätt stort gäng som spenderar fritiden med att sortera sina prylar, med tanke på att IKEA har en hel avdelning som heter “Spara och förvara”. Det måste ju finnas en målgrupp. Organisatörerna.

Men sen inser jag att det inte går. Hur gärna jag än vill, för det vill jag – jag vill vara en organisatör -, så går det inte. För jag klarar inte att göra en sak på en förutbestämd tid, samma dag, samma tid, ha uppstyrd ordning på alla plan och vara ordentlig. Kan inte städa på fredagar, tvätta på söndagar, sätta in gamla räkningar i en pärm (i typ datumordning), ordna mina kläder, sortera återvinningen i praktiska högar, ha rätt fucking sak på rätt fucking plats. Det skulle säkert underlätta mitt liv med cirka 58 % om jag kunde. Men jag kan inte.

Så när jag ändå är på väg att bli polare med massa olika sidor hos mig själv så är det nog lika bra att jag börjar acceptera även den här sidan. Jag tror jag är ett lost case på den här punkten.

Jag tror det är ärftligt. Eller vad säger du, mamma?

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: