Ett öppet fönster. Ljummet syre. Hud mot gräs. Ögon som möts av grönt. Sliskig rosé som smakar kall parfym. Bersån, skratten, vännerna. Myggen och kastanjen med sina jätteblad.
Och tacksamheten. En av de större jag upplevt.
Det här huset som rinner in i mina kapillärer, artärer. Aortan. Det pumpar och slår. Får systemet att gå runt. Får mig att känna mig stark och vacker. Som en filmstjärna i morgonljuset. Med det vågiga håret över hela kudden och strålarna mot fräknig hud. Lagom gyllenbrun, slät och ljuvligt blundande. Snygg, but of course. Stupid fråga. Fransar mot väl insmorda (jätteexklusiva krämer!) och rynkfria kinder. Sovande fridfullt med sin älskade vid sin sida.
Kameran ligger där. På henne. Länge. Utan klipp. Musiken är sval och jazzig, fångar stunden, carpar den. Och man vet att allt kommer ordna sig när filmen väl är slut. En sån där som filmvetaren i mig hatar, men som jag älskar.
I själva verket ligger jag med öppen mun, ganska medvetslös och oerhört muntorr. Vaknar av en fluga som kretsar runt och landar upprepade gånger i pannan. Insekten som framkallar en vrede som får Eyjafjallajökul att framstå som avslappnad. Kroppen är preklimakteriesvettig, blåsan fylld till bredden och lakanen blöta – men ändå inte lika dyngsura som nackhåret. Luften står prick stilla och det är möjligt att det är precis så här det känns minuten innan man avlider. Paniskt kvävande. Och jag luktar lite konstigt. Det är svårt att förneka.
Men ändå.
Vänder mig på sidan och tittar mot fönstret (utan brillor och utan linser – alla som har minus 5,0 kan förstå ungefär hur det visuella intrycket är: jag råkar veta att det finns ett fönster där, ungefär, det får räcka…).
Tänker att jag ska tänka på inget. Inget alls. Jag har läst att man kan försöka fokusera på en pingisboll – från alla sidor. Vaddå sidor? En boll har inga sidor. Den är vit hela vägen runt och det ger mig inte ett skit.
Försöker tänka på ett grässtrå istället. Ett som vajar i vinden. Fram och tillbaka.
Även detta upplevs som mycket tråkigt efter bara 30 sekunder. Det vajar ju bara där. Det händer inget annat. Förrän jag skickar på en mental lie och hugger ner det.
Då börjar jag istället undra varför jag får vara en av dem som får ha det så här bra. Hur kommer det sig? Har jag bestämt det själv eller blev det bara så? Barnen. Min magiska syster. Familjen. Vännerna. M. Torpet. This. Fucking. Life. Bestämde någon att det skulle få vara så? Eller var det jag?
Rannsakan börjar. Som så många gånger förut. Det måste ju hända något snart. Cancer. Blixtnedslag. Olycka. Trauma. Nederlag och bakslag.
Och så tänker jag på döden en stund. Den ständiga följeslagaren som får livet att finnas överhuvudtaget. Slutet som får början att existera och det pågående värt något. Jag carpar det en stund. Jag fångar uppskattningen. Tacksamheten. Och värdet av allt. Muntorr och genomsvettig drabbas jag av en lycka som får mig att se klart utan linser. Utan brillor. Utan fokus.
Glasklart.
Sen vaknar han. Vänder sig om. Borrar in näsan i min nacke. “God morgon… “.
Händer det här? Jag vill aldrig byta liv med någon.
Det svindlar till en gång till.
Sen går jag upp. Gör kaffe och en rostad macka. Slår mig ner i vår nyinköpta solstol och börjar jobba. Med fötterna i solen.
Då och då lutar jag mig tillbaka och blundar.
Tacksamheten.
Den.
Jag tror att det är jag som bestämmer.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer