För första och sista gången har jag varit i badhuset med en icke simkunnig sjuåring och en galet trotsig treåring med öroninflammation och badförbud. Aldrig aldrig mer.
Jag gissar att jag minst såg ut som Marty Feldman när jag försökte läsa bok med en levande ål i knät (en ål som hojtar regelbundet: €Jag vill också bada! Min napp! Dumma dumma mamma!€ och samtidigt försökte hålla koll på galen badnymf helt utan omdöme som kastar sig handlöst ut i vattnet gång på gång.
Jag mådde fysiskt illa större delen av timmen vi spenderade på Forsgrenska.
Väl inne i duschen tänker man ju €Yey, nu är vi hemma!€. Icke tänka så. Icke göra det.
Rufus blir plötsligt galen för att€¦ ja, för att€¦ jag har verkligen inte en aning. Men jag var i alla fall hur dum som helst. Han spände ögonen i mig och bara skrek rakt ut. Slog. Sparkade. Verkligen avskydde. Hela omklädningsrummet log och la huvudet (det kändes lite som att alla delade på samma huvud) på sned åt den stackars stackars misslyckade kvinnan i blå klänning som inte pallar trycket.
Det visade sig snart att allt han ville var att ha en kram. Fast det visste han inte själv.
Och nej, jag pallar inte trycket. Och det står jag för. Jag tycker inte att det är en promenad i parken att ha barnen själv. Det kan andra ägna sig åt att tycka. Så nu är det dags att skärpa ihop sig och börja be om hjälp. För ensam är inte stark. Ensam är mest av allt tragisk och i vissa fall patetisk. Och ensam går till slut under.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer