Nu är det ungefär 594 timmar kvar tills jag har fått nyckeln till mitt och barnens nya hem. Jag önskar att det vore om en kvart.
Jag står snart inte ut med det här icke-livet. Sen september förra året har jag inte varit på någon plats som känts riktigt som hemma. Ingen plats som är helt min, med mina saker, mina regler, där jag kan vara precis som jag är. Och den här lägenheten fungerar just nu endast som ett väntrum. Då och då packar jag ner nåt i nån låda. Oftast inte, tyvärr. Barnen börjar också bli rastlösa. Alla vill härifrån.
594 jävla timmar. Det är bara att härda ut. Imorgon när vi vaknar är det bara 582.
Så det går åt rätt håll. Onekligen.
Tick, tack, tick, tack.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer