I natt drömde jag att jag planlöst drev runt på olika kaféer i en okänd stad med mitt utskrivna bokmanus under armen. Oklart varför jag var där, oklart varför jag behövde fika så förbannat, oklart varför jag nödvändigtvis var tvungen att släpa med mig 437 utskrivna A4-sidor som nåt självgott psyko.
Väl hemma (i något som inte alls såg ut som vår lägenhet, men var det ändå – enligt sedvanlig drömlogik) visade det sig att jag hade förlagt manuset på någonstans. Jag drabbades av panik och började ringa runt. Ingen hade sett röken av det.
Till slut fick jag tag på någon som svarade kryptiskt och nonchalant att de trodde att de kanske sett det, men möjligen slängt det i återvinningen.
Jag vaknade med grav hjärtklappning och ett vagt illamående. Huvudet tungt som ett stenblock på kudden. Sovrummet var svalt, men lakanen dyngsura. Jag öppnade inte ögonen, försökte vända tillbaka till drömmen och fortsätta leta, men det gick inte. Jag var ju så uppenbart tillbaka i den fysiska verkligheten.
Under ett års tid, nästan dagligen, har jag skrivit på det här manuset. Bearbetat, ändrat historien, formulerat och formulerat om, dunkat huvudet i tangentbordet, garvat högt, förkastat, tjutit av lycka, gråtit och skrikit, sprungit på löpband, grävt gropar, fallit själv där i, klättrat upp igen, prokastrinerat, kommit i flow, bett om hjälp, bett till olika gudinnor, bett till mormor, varit förbannad, varit värdelös, varit ett geni och aldrig, aldrig någonsin har jag givit upp. Jag har fortsatt.
Det har varit plågeri och ren skönhet.
Och så en dag blev det klart. Inte med ett bang, utan med en viskning: igår skickade jag min kreativa murbräcka till några utvalda förlag.
En dröm.
En mardröm.
En sanndröm?
Jag har förlagt mitt manus. Jag vet inte var det är nu.
Men jag vet var nervsystemet är.
Det ligger i en myrstack och kämpar för sin existens.
Precis på gränsen mellan genialitet och galenskap.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer