Den 16 september 1972 , ca 13.00, påbörjades manuset till mitt liv. De första scenerna. Enkla. Lätta. På gränsen till tråkiga. Mest frånvaro av amning, inflytt i omodernt sekelskifteshus, två unga föräldrar som gjorde så gott de kunde. De manusraderna skrevs hursomhelst av Miss X kan vi säga, en talangull kvinna med känsla för feeling. Känsla för det där lilla extra, det som så få manusförfattare har. Hon hade the feeling of timing. En konst. En konst hon behärskade in i minsta detalj.

Hon skrev på. Jobbade hårt. År efter år skrev hon. Hon skrev in en barndom fylld av vänner, skärgårdsnätter, kräftor, skidåkning, skratt, teater. Hon skrev till och med in skrivandet itself. Bra gjort. Hon skrev in dagböcker och en lärarinna som fattade att huvudrollsinnehavarinnan (långt ord) fattade det där med text redan i fjärde klass.

Hon skrev in lagom doser kärlek, lagom doser hat, lagom med skolk, lite teaterskola, lite jobb. Ganska mycket trygghet, väldigt mycket kärlek, lite väl mycket känslor. Inte så mycket gränser. Ganska många knäppa människor. En hel del övervikt fick hon också in, men den skrev hon bort. Sympatiskt. Hon skrev in många sena nätter med filosofi och rödvin. Rätt mycket god mat och njutning. Sen skrev hon in en stor kärlek. Resor. Diskussioner. Politik. Och sen fick hon för sig att nedteckna storyn om två sköna kids som föddes, 2003 och 2006 fick hon in dem. Hon författade en del ekonomisk otrygghet, ett eget företag, en “hur ska jag överleva, jag har ju för fan barn!!!”-känsla och sen en vila i en fast anställning.

2009 blev hon på sopigt humör och skrev in en överjävlig skilsmässa. Det bidrog en hel del till manusets helhet. Hela konstruktionen liksom lyfte. Och som kontrast skickade hon in en man och en kärlek och ett hopp som inte går att beskriva. Hon kallade honom M. Eller i manuset hette han “riddaren/räddaren på den vita springaren, mannen som fattar, mannen som vänder allt det svarta till vitt, framtiden, kärleken, magin, passionen…”. Ja. Hon höll på rätt länge med beskrivningen av honom. Det blir ett eget inlägg. Any day now.  

Sen satt hon och funderade rätt länge. Hon funderade under stora delar av 2010. “Vad kan jag kasta in nu? Hur ska jag på nåt sätt toppa den här klockrena skilsmässostoryn som gått från det djupaste hålet till den högsta punkten? Vad är kritiskt? Vad är det viktigaste för en ensamstående kvinna med två barn? Det måste ju vara ekonomin! Yay! Jag kastar upp allt! Gör att hon slås ner EXAKT när när hon kommit upp! Jag låter henne träffa den stora kärleken, sen… sen slår jag till! Hon får sparken, helt enkelt. Hon får gå på dagen. Hon har ett jobb 11.00. En dryg kvart senare har hon det inte. Så gör jag. Det gör jag.”.

Miss X. Grattis. Du får vilket jävla pris som helst för bästa manus. Grattis som fan.

Jag fick sparken idag. På stående fot. Jag stod ute på gatan. 11.00 hade jag ett jobb och en trygghet. Tjugo över hade jag det inte.

Jag har två barn och lika många miljoner i lån. Ensamstående varannan vecka. Ensam. Fast ändå inte. För ni finns. Ni alla där ute. Alla fina människor som får mig att orka.

Jag är här, ni är här och skiten är här. Hur hade det annars sett ut? Det är ju det vi är vana vid. Det är ju så det ska vara. Så är manuset skrivet.

Jag har inga fler ord just ikväll. Men jag kan säga, utan att ljuga, att det sista ordet i ämnet är långt ifrån sagt.

Don’t ever underestimate the power of blogging.

Ever.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: