(… jag lovar, inga fler rimmande rubriker i framtiden…)

Jag sov nästan ingenting i natt. Tankarna rullade omkring i huvudet. Oro uppblandad med ilska, ångest, sorg, förnedring och tomhet.

När tidningen kom in genom brevinkastet gav jag upp. Sen måste jag ha somnat för jag vaknade av telefonlarmet och låg en stund mellan drömvärlden och det som visade sig vara verkligheten. På riktigt.

Och jag hade drömt. Som vanligt drar min hjärna på nåt riktigt symboliskt för att jag ska haja. Ibland får jag för mig att min egen hjärna tycker att jag är dum i hela huvudet.

Jag drömde att vi skulle åka på konferens med jobbet som jag inte har längre. Vi åkte buss och stannade vid ett hotell, helt byggt i glas. Väskorna bars in till lobbyn. Stämningen var uppsluppen, alla skrattade och pratade. Förväntan. Min chef hälsade och var väldigt vänlig. När vi skulle checka in kunde jag inte hitta min väska bland alla väskor som stod vid receptionen. Så jag gick ut till bussen för att se om den var kvar. Men bussen var borta och parkeringen öde. Jag såg mig omkring, och där borta, uppe på en höjd såg jag min väska! Jag började gå och när jag kom närmare såg jag att det inte var en höjd. Det var en soptipp. Längst där uppe stod min väska. Den hade blivit skadad och några av mina kläder hade ramlat ut. Jag klättrade upp på högen och blev stående. Jag tittade ner mot hotellet och ljuset där inne var så varmt. Gult. Jag såg kollegorna. Vissa tydligare än andra. Deras ansikten stod ut ur mängden på nåt konstigt sätt och jag borde inte ens ha sett dem så tydligt från det avståndet. Men det gjorde jag. Och sen tog nåt filmiskt över och jag såg mig själv plötsligt, utifrån. Kameran rörde sig bort från bilden, uppåt. Sen stannade den.

Sen vaknade jag. Med en häl precis vid kinden. En liten arm runt min och små nästäppta andetag invid örat. Och då kom tårarna. De rann så stilla. 

För jag förstod att det var sant. Att jag står på den där soptippen.

Och nej, jag är inte uppgiven, det kommer bli bra, jag vet det. Jag känner bara en sån enorm sorg. Idag gör jag det och det är min rätt att göra det.

När jag hade lämnat barnen gick jag ner till Årstaviken. Musiken. Gråten. Promenaden. Sömnlösheten. Illamåendet. Har jag inte gjort det här förr? Är det inte väldigt bekant att gå runt här bland höstlöven och inte veta ett skit om nåt? Har jag inte redan varit här?

Jo. Det har jag. Och jag vill inte hit igen. Jag vill inte. Vill INTE. När ska jag få vila? Jag vill vila. Jag är så in i döden trött.

Och jag som precis gått och funderat över ett nytt namn på bloggen. Nej. Det får stå kvar ett tag till.

Men inte så länge.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: