Tröttma når oss med en fascinerande stor bredd och färgrikedom. Den kan vara både muskulär eller känslomässig, sitta i benen eller i tankarna. Den kan vara bedövande eller bara fungera som en lättare dimma över allt vi företar oss. Den kan vara övergående eller… ändlös?
Tinnitusen tjuter. Ögonen klipper och grusar. Rörelserna fastnar halvvägs. Huvudet hänger och slänger. Benen tar sig fram i en värkd av sirap på ett golv av kvicksand. Trötthetsnivåerna – jag har besökt dem alla, upplevt dem alla. Förut hade jag ett komplicerat förhållande till dem. Nu tar jag det med ro. “Hej gamla kära medvetslöshet! Är det dags igen nu, alltså?”
Dock. Numera äger jag tröttheten – låter den aldrig äga mig. Jag tröskar igenom, vägrar anpassa mig (för då skulle jag behöva sova lika mycket som en bebis och det hjälper ändå inte) och tittar istället på den med forskande blick.
Undersöker dess vinklar och vrår med stor nyfikenhet. Och har upptäckt att det finns väldigt många nyanser av trött.
Trött på folk kan man vara. Trött på diktatorer, våldsbenägna män, översura jävlar som suckar i köer som ingen rår för, små pensionärer som går i vägen (men blir man det hör man till föregående kategori av suckare och behöver skärpa sig) och trött på att alla bara pratar om sig själva trots att man själv har så väldigt mycket att berätta om sig.
Den kroppsliga tröttheten är en annan variant. Den är som att befinna sig i magen på ett stort djur. Mörkt, varmt och fuktigt. Man kan vara så pass borta att man endast orkar ligga raklång i soffan efter middagen och titta på meningslös underhållning. Det ägnar man sig åt ända tills det är dags att byta till ett nytt ställe att ligga på, oftast sängen. (Man kan för övrigt också bli trött på att man måste resa sig och förflytta sig mellan dessa platser – det är aldrig så synd om mig som under de minuterna.)
Sen har vi det mentala. Huvudet kan vara så trött att det ibland somnar före alla andra delar av kroppen. Då minns man inget, kan inte förstå vad andra säger – trots att de säger det flera gånger – och kan inte heller komma ihåg om den blöta tvätten ska in i tumlaren eller om det är tvärtom – de torra varma som behöver bli blöt? Man kan inte prata normala ord. Istället kommer jättekonstiga saker som trollflöjt istället för havskräftor eller rundstav instället för svartpeppar och liknande. Eller så kommer inga ord alls. Det är ganska vanligt. “Vahettere… äh… vad heter det? Det där! Men vad HETER DET?! SÄG DÅ!” Då försöker man gestikulera men eftersom man är för trött även för det, så blir det nån konstig släng med handen som råkar välta ner tillbringaren med måltidstryck eller nån kristallvas som man visserligen inte använder så ofta men ändå inte förtjänar att dö med våld. Bang. I golvet.
Och där står man, utan vare sig tillbringare, dricka eller ord – men med ett snygg jack i parketten.
Tusen bitar, tusen tårar och när jag ska jag någonsin bli pigg igen? Kanske aldrig igen?
Alla dessa trötthetstillstånd är dryga på sina speciella vis.
Dock. Allra tröttast kan man nog ändå vara på sig själv. Att man alltid ska hålla på. Boka upp sig, säga ja och amen till allt, ställa till med saker och ta sig vatten över hela huvudet.
Det där sovande huvudet.
Under vattenytan.
Men så seglar det plötsligt upp en vanlig söndag. Utan klockor och utan tid. Med susande vind utanför fönstret och en doft av kaffe från köket på nedervåningen. Slammer av porslin. Ett brödrostläte.
Jag sträcker på mig. Ligger kvar några minuter.
Det är då jag känner det. Suger in ett djupt andetag och konstaterar det omöjliga: jag är inte ett dugg trött.
Jag är fullkomligt oövervinnerlig.
Eller åtminstone sjukt sugen på en groteskt stor kopp svart kaffe…
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer