Jag skriver i princip dygnets alla vakna timmar just nu. Den ena formen avlöser den andra och det verkar som att texterna liksom sprider sina rötter in i varandra i någon slags ursinnig växtkraft. De kräver att få existera, de verkar nästan tävla med varandra om min uppmärksamhet.
Det är som att vara ensamstående småbarnsförälder igen. Jag blir helt matt. Men jag känner att ett resultat är på gång.
Det är överhuvudtaget mycket på gång. Det är barnböcker, vuxenböcker, en kreativitetsbok och Nitwit Förlags första externa författare. Det är översättning och nyutgåva av Efter Morris som pocket. Det är en kortlek, ett scenframträdande, en litteraturfestival och ett medlemskap i Författarcentrum Öst. Det är SkrivOrangeriet och skrivcoaching med klienter och en och annan workshop.
Det är ett rotsystem av saker som alla härstammar från och en och samma plats: mitt skrivande.
I en skrivövning för SkrivOrangeriet tog jag en del av Den tredje lådan och byggde på. Uppgiften var: en karaktär, en maträtt, en farkost och ett levande djur. Jag blev lite road och fan vet om jag inte behåller detta – åtminstone i någon form.
Varsågoda. Jag ger er Rakel. Och när ni läser boken kommer ni förstå vem hon egentligen är…
Utdrag ur pågående romanprojekt, arbetsnamn “Den tredje lådan”:
Rakel visste att hon var en människa, men hon kände sig inte som en. Hon petade i pajen. Äggstanningen var för lös och hon hade aldrig gillat västerbottenost. Den var för stram i smaken och grynig i konsistensen. Som att äta något som borde ha kastats bort.
Hon gömde den sista biten under ett slokande salladsblad, tittade upp och log milt för säkerhets skull. Om någon skulle råka titta på henne. Vilket sällan hände.
Utanför burspråket föll snön och fick världen att se ut som en tecknad film. Allt var på låtsas.
Rakel svepte med blicken över samlingen kring bordet. Hon hade känt de här kvinnorna i nästan fyrtio år, men just ikväll var de helt främmande för henne. Vilka var de? Vad pratade de om?
Hon sträckte sig efter vinglaset och förde det mot munnen genom sorlet av röster. Luggen kittlade pannan. Vinet var surt och rött och passade inte alls till ostpaj. Det skulle varit öl, tänkte hon och kände hur något strök längs benet under bordet. Rakel sköt undan duken och tittade ner samtidigt som hunden tittade upp.
Den korta svansen vajade halvhjärtat fram och tillbaka. Han var verkligen inte ett dugg glad att se henne.
Den där hunden hatar mig, tänkte Rakel. Men det gjorde inget för hon tyckte inte särskilt mycket om honom heller, han luktade väldigt speciellt. Han hade varit ganska söt när han var valp, men Rakel hade inte mycket till övers för husdjur. Hon tyckte företeelsen var motbjudande.
Hunden fortsatte att glo på henne.
“Varför har han tratt?” frågade hon högt och bordet tystnade.
Allvaret som la sig var kvävande och Rakel ångrade att hon släppt fram den spontana frågan. Ett diffust mumlade spred sig.
“Har du inte hört?” frågade Sylvia lågt.
“Nej …” sa Rakel och försökte se nyfiken ut fast hon inte var det.
“Han blev ju påkörd.”
“Oj då. Det var tråkigt.” sa Rakel och kände hur ett leende ofrivilligt trängde sig fram i muskulaturen runt munnen.
“Larsson körde på honom med permobilen.”
“Men oj, oj, oj då. Verkligen… tråkigt.” sa Rakel och dämpade sig med en stor klunk vin.
“Med flit…”, väste Sylvia.
Sylvia och Rakels blickar möttes. Ett tungt moln av vin lösgjorde sig från Rakels läppar och spred sig i droppar över den vita duken. Den overkliga världen färgades röd.
Rakel gav upp ett illtjut som fick kristallglasen att gå i tusen bitar.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer