Lillian, Bodil och Bojan

Morsning!

Det gör förvisso ont när knoppar brister, men det är inte helt angenämt när mörkret faller heller. Åtminstone inte när man vet att det kommer dröja rätt länge innan det lättar igen.

Jag har länge haft en fungerande (för mig…) metod för att klara av den mörkare perioden. Den tar mig över till andra sidan, stegvis.

En fest, en middagsbjudning, en konsert. En teaterföreställning, en middag till, en föreställning till, en utflykt, en film, ett nytt recept, en föreläsning. En bok, ett möte, en oväntad vänskap, en utställning, ett infall.

Jag kastar gärna olika former av kultur framför mig under vinterhalvåret. Strör ut tillfällena med lagom avstånd och låter det helst inte gå en vecka utan. Sen kliver jag på dem. Hela tiden blickar jag framåt, ögonen söker små ljuspunkter i kalender och kommer ihåg att det finns ett liv: Där! Där framme lyser det. Där finns räddning. Dit går jag. Magen servar mig med ett litet snabbt sug av förväntan.

Min kropp livnär sig på små framtidshopp på stenarna över den mörka kalla floden.

Annars hade jag kanske givit upp.

Annars hade jag kanske aldrig klivit upp.

Låt Bojan flyga…

I helgen var jag inbjuden till Litteraturutveckling Sörmlands konferens Låt boken flyga på Solbacka vid Stjärnhov. Nästan femtio författaraspiranter och en fullspäckad helg med både inspiration och kompetensutveckling kring skrivande och utgivning.

Jag var inbjuden som “rookie” och fick textrepsons på ett utdrag ur Den tredje lådan inför öppen publik i Folkets hörna, ett fantastiskt initiativ som startade i Lund 2017 och hållit på sen dess.

Under rubriken Arbete pågår utlämnar modiga och kanske smått galna människor – läs såna som jag… – sina pågående skrivprojekt till två proffs. Alla i publiken får tillgång till texten för en liten stund och samtalet är öppet och ärligt, men aldrig utlämnande. En konst att få till det.

Att lämna ut sin text som är långt ifrån klar är som att lägga hela nervsystemet i en bussfil på Gullmarsplan. Men på något destruktivt sätt så var det roligt.

Och framförallt: alla som vågar göra modiga saker har ett ansvar att göra dem. Det gäller allt i livet, tycker jag.

Jag är inte en läkare utan gräns, men jag delar gärna mina ofärdiga texter på olika sätt för att bidra till att en och annan författare får feeling, vågar lite mer, hittar en ny tråd att dra i. Det är tufft nog som det är att skriva. Varför inte dela bördan om man känner att man är stark nog? En liten reflektion la jag ut på min instagram om du vill.

Och igenkänningen när jag berättade om temat för min nästa roman… Ett sus genom publiken. Alla har Den tredje lådan hemma i olika former.

Vilken mänsklig grej.

Gick genast hem och fortsatte skriva fram min huvudkaraktär Bojan och alla hennes följeslagare. Mer säker än någonsin på att detta blir bra.

Leva som en ormbunke, dö som en duva

Nu är det sant och på riktigt. Nitwit Förlag ger ut sin första externa författare.

Det är inte vår plan att ge ut böcker i någon större omfattning, men när man får ett sånt här manus i sin hand är det ens förbannade skyldighet att se till att det når fler.

Lillian Ericssons poesiroman är extraordinär. Här kan du läsa mer om Leva som en ormbunke, dö som en duva. Och se det vackra omslaget. Den är skriven på ett mycket annorlunda sätt. Varje sida är ett litet mästerverk i sig.

Bokreleasen hålls i Stockholm på aliasTeatern fredagen den 24 november och du är varmt välkommen att titta förbi! Du hittar all information och gör din anmälan via eventet på Facebook.

Bloggar på…

Läser lite Bodil Malmsten just nu och förfäras över att hon verkar avsky liknelser och metaforer – som jag älskar… Bodil är ju drottning – man ska alltid lyda Bodil. Väl?

Men hon skriver också att var och en gör som den vill bara man gör så gott man kan – och det gör jag. Jag bloggar till exempel. Det gillar Bodil! Hon tycker att bloggen är genial som växthus för text och uttryck.

Jag väljer alltså att lyssna på valda delar av henne… Lite som en faktaresistent person med andra ord?

Jag har gått många skrivutbildningar och haft många skrivande yrkesroller i mitt liv – men det är bloggen som gjort mig till författare. Det är där jag vässat min pennas egg. I perioder dagligen, numera så fort jag märker att jag börjar bli slö.

Här är de senaste inläggen – Utan titel, En skärva av tid och Ordens rotsystem. För dig som vill dela skrivprocessen med mig. Eller bara få nedsänkas i banalitet och alldaglighet när jorden skälver och mörkret faller.

Nu ska jag lämna dig ifred. Tack för att du läste ända hit.

Tack för att du läser mig överhuvdtaget.

Det tar jag aldrig någonsin för givet.

Hepp!
/ Frida Spikdotter Nilsson