På nåt sätt visste jag att det skulle bli så

Tandläkartid. Ett år sen sist och inga hål den här gången heller. “Du börjar bli vuxen, Frida”, tyckte käftisen. Han skulle bara veta hur jävla vuxen jag blivit.

Eftersom SL tvingade mig att småjogga dit låg jag i stolen och eftersvettades när jag stirrade upp i den där märkliga lampan. Så det var skönt att komma ut i den gråa luften tjugo minuter senare. Som av en händelse råkar tandis ha sin mottagning på Nybrogatan och långsamt halkade jag ner mot Östermalmstorg. Kryssade mellan snöröjarna på taken och önskade att jag hade deras jobb. Klev in på caféet där jag alltid köpte frulle när jag bodde där för ett år sen.

Klev rakt in i nostalgin.

Minnena kom med samma tyngd som istapparna som faller från taken. Med en tung dov smäll.

Jag kommer inte ihåg smärtan på samma sätt längre. Ensamheten. Tårarna. Nattpaniken. Morgontomheten. Meningslösheten, den där som grävde hålet i mig så djupt. Det sticker inte lika hårt längre. Nu, när jag vet att jag klarade mig levande, ser jag andra saker. Minuten det tog att nattpromenera ner till Nybroviken. Djurgården i vackert iskallt ljus. Musiken. Utekvällarna. Snabbkaffet. Kaoset. Och alla tankarna som tog mig därifrån.

Och jag visste redan då, när jag satt där på sängen och stirrade ut i mörkret, att det skulle vända. Någongång skulle det vända. Jag upprepade maniskt “Om ett år kommer jag se tillbaka på den här tiden och ha perspektiv”.

Nu har jag det. Perspektiv. Och en släng av nostalgi, tydligen.

Allt handlar om tid. Timmar och minuter. Månader och år. Och snälla goda kärleksgudinna, låt det alltid vara så. Låt mig aldrig stagnera.

Döda mig hellre.