Vi åkte ner. Och vi åkte hem igen. Stäckkörde hem faktiskt, så gott som. En kisspaus på fem minuter i Sillekrog räknas knappt. Inget gnäll, inga olyckor, mycket mutor. Jag tycker om att vara en ja-sägare. Livet blir lättare då har jag upptäckt.

Just nu känner jag mig hög på underbart sällskap hela helgen och det faktum att jag gjorde det! Drog ensam med barnen och kom helskinnad tillbaka! Från och med nu är allting möjligt. Jag är inte ens less på dem. Jag är inte irriterad, jag känner mig bara ännu mer kär i dem och känner mig lättad över att jag får vara med dem i två dagar till innan det är dags för överlämning. Är det verkligen jag som skriver det här?!

Och ikväll var David hemma när vi kom hem. Barnen fick chans att fira honom på hans födelsedag, han fick chansen att bjuda oss på pizza och tårta. Sen läste han för barnen innan han åkte. Det blev en bra kväll. Och jag känner att distansen ökar för varje gång jag ser honom. Är det här verkligen mannen som jag älskat och levt mitt liv med? Det känns orhört avlägset. Konstigt nog.

Man verkar fan kunna anpassa sig till vad som helst. Vad skiljer en människa från en kackerlacka?

Jag menar – egentligen…?

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: