Förresten så har vi inte på långa vägar knäckt saffranskoden.
Julian och jag storhandlar till glöggpartaj. Han sitter i kundvagnen och upprepar liksom ett mantra:
– När vi kommer till kassan ska vi ha saffran. När vi kommer till kassan ska vi ha saffran. När vi kommer till kassan ska vi ha saffran€¦
I bilen på väg från parkeringen. Moder svär på ett sätt som absolut inte är okej när det sitter barn i fordonet.
– Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip! Vi glömde saffran.
Hemma igen. David går till Konsum för att köpa saffran. Och lite annat. Aldrig köpa €lite annat€ i samband med saffran. Aldrig. Men det verkar vara som baksmälla, man tror liksom att man ska klara sig varje gång.
Han kommer givetvis hem utan saffran.
Nu är det inte kul längre.
Jag går till Konsum, rabblande:
– När jag kommer till kassan ska jag ha saffran. När vi kommer till kassan ska jag ha saffran. När jag kommer till kassan ska jag ha saffran€¦
Och så köper jag tre påsar för säkerhets skull. Och fy fan vad dyrt det är! Det kanske är en poäng med att man glömmer det konstant.
Det gick till slut, men… var mitt knep för krångligt?