Onsdag eftermiddag och nu verkar huvudvärken lätta en smula. Den ligger fortfarande och lurar och kroppen är inte på banan. Men jag har en stark förträngningsmekanism som jag använder. Och så har jag två barn att ta hand om. Känslan i magen nu när jag snart ska få se dem påminner om någon slags nyförälskelse.
Jag börjar vänja mig vid dessa känslomässiga omställningar – barnliv, singelliv, barnliv och singelliv igen. Jag har slutat att bli rädd för nu vet jag att det inte är farligt att lämna dem, att nedstämdheten det första dygnet utan dem alltid övergår i frihetsfeeling. Och jag vet att jag klarar av att vara ensamstående när det är min vecka. Att jag kan. Det vet jag nu.
Så nu antar jag utmaningen att fokusera på nu. Inte på sen. Inte på hur det ska bli, utan hur det faktiskt är. Jag har redan kommit en bit, men kan bli mycket bättre. Fokus på det jag HAR, inte det jag för stunden INTE har. Och det gäller mer än bara barnen…
Saknad och längtan är fan ingen walk in the park.
Köp Efter Morris här:
Den här kommentaren kändes viktig för mig just idag. Jag har inte sett mig själv som en ensamstående mamma förrän jag läser det du skriver. Jag har nog bara inte insett att jag är “en av dem” nu. Jag har alltid också beundrat ensamstående morsor. Kanske dags att börja höja sig själv lite… Tack, Bella. För du fick mig att tänka efter med dina fina ord. 🙂
Jag har alltid beundrat ensamstående mammor, ni är så starka och verkar klara av nästan vadsomhelst. Har ju växt upp med en, så man har ju en hel att leva upp till. efter att ha läst din blogg nu ett bra tag, tycker jag att det verkar som du är en riktig bra mamma och så en cool än med =)