Man borde fokusera mer på mellanrummen. Inte målen. Men det som kommer när man är mellan punkt a och punkt ö.
För det är där det händer.
Mellan vagn och plattform. Mellan jorden och solen. Mellan torpet och Årsta. Mellan livet och döden. Mellan här och nu. Mellan barndom och ålderdom. Mellan allt och inget.
Men när man är mitt i mellanrummet. När man är mitt i virveln. Fan vad det kan snurra där! Det suger i magen och pulserar i kaoset. Och känslan är oerhörd. Omvälvande. Omgörande. Under produktion. Jag ursäktar inte röran, för jag bygger om.
När man är mitt där det händer och får insikten att det faktiskt är DÄR man är. När man hajar att “Det HÄR! Det HÄR är tiden jag kommer minnas!”. Mitt i livet. Mitt i skiten, men också mitt i det överjordiska.
Mitt i livet.
När hälften ligger bakom och man hajar att det är bra. När hälften ligger framför och man börjar gråta för att man fattar att den halvan – just den halvan – kommer vara det bästa som hänt en.
När man träffar människor som man fattar och bara omsluts av. Sådana som fattar mig. Som ett duntäcke. När man tillför något och inser att man bara är i början av något. Slutet på något. Men början på annat.
När man kan kolla bakåt på det vidriga och säga ett innerligt “Tack!”. När man kan förstå att det här ljuset inte hade kunnat existera utan det där mörkerfamlandet.
När man är tacksam för att vara i mellanrummet.
Fan. Vad fint det är.
När man är mellan Mac och PC.
Det är tungt. Men ljuset… det där ljuset…
Det finns där.
I mellanrummet.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer