Ni som hänger här vet ju på ett ungefär min inställning till coaching. Även om den är något reviderad de senaste veckorna så är jag i grunden skeptisk till fenomenet. Trots allt – det handlar om att tjäna pengar på att göra det en polare gör ännu bättre. Sen finns det vissa proffsiga tips man kan få som en polare kanske inte alltid kan ge. Och alla har inte polare. Inte sådana i alla fall.
Sen undrar jag lite vem som tjänar på vem här.
Häromdagen hade jag en lunch med en nyckelperson från mitt gamla jobb. Vi skulle prata om det som hänt och gå igenom allt en gång till. Utan att säga för mycket slutade det med att JAG tröstade henne.
Idag hade jag mitt andra möte med Kent the Coach. Han drog över tiden och ritade figurer så whiteboarden verkade känna sig besvärad. Vi pratade om mig, privat och som yrkesperson. Jag vet inte om det ingick i hans coaching (troligen) att avsluta mötet med att säga;
– Oj. Är klockan så mycket!? Jag blir alldeles inne i det här. Det är riktigt inspirerande att prata med dig, jag har fått massor av nya idéer nu.
Jahadu. Är det okej om jag fakturerar?
Köp Efter Morris här:
Fan, man har blivit hi-jacked, utan att man visste om det! Säger Maria, riktiga Maria, alltså. Från SoS-datorn. 🙂
Ha ha ha! Vi är ändå samma själ på nåt vis. Alla tre.
Ok, förra kommentaren var från mig, Sara, som sitter vid Marias dator. Den här kommentaren är också från mig, Sara. Hälsar jag, Sara.
Du har ju just sett din nya karriär i vitögat, Frida. Inspirationscoach. Så där, klappat och klart!
Det känns helt okej att stärka andra. Jag är stark nog nu. Men jag undrar bara vad som gör att han kan tjäna pengar på det och jag inte…
hm…utan att veta mera om Kent the Coach och vad han egentligen säger kan jag utifrån slutkommentaren tycka att han borde ta en titt i den professionella spegeln och fråga sig vilken relation man ska ha till den man coachar. Lite distans kan vara helt ok speciellt med tanke på den som är där och (kanske) behöver hjälp.