Jag har tidigare skrivit om den fina balansgången mellan inspiration och frustration. Om hur lätt det är att dränkas av all genialitet som finns omkring oss, att hålla självförtroendet flytande på jämförandets stormiga oceaner.
Jag säger: välj vilka fyrar du vill följa, och försök navigera förbi dem som du inte känner dig hjälpt av.
Inspiratörer kommer i många former. Vi har träden och de smarta djuren. Ungarna – våra egna och andras. De stora namnen eller grannen, vännen, föräldern. Någon i nätverket som fungerar som energiinjektion när det känns motigt.
Sortera dina trumfkort och plocka fram dem vid behov. Enda regeln är att de ger, aldrig sänker dina tankar eller skapar oro i det inre kreativa lägret.
En av de som jag alltid vänder mig till i stunder av hopplöshet heter Paul Simon. Varje gång jag lyssnar på hans texter, absorberar hans rytmer, kliver in i hans små mikrovärldar får jag omedelbart ett starkt behov av att skriva, att berätta. Vet inte varför, men så har det varit sen jag var väldigt liten.
Han får allt att låta så enkelt. Hans förmåga att få de största känslorna – och de allra minsta – att bli betydelsefulla.
Han berättar så att allt räknas.
Det vill jag också göra.
Och han får mig att göra det.
Vem är din Paul?
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer