Du skriver om en väg. Det är skymning och du sitter i en bil, på väg mot något okänt. Utanför fönstren ser du skogarna, sjöarna och husen passera i ögonvrån. Ibland susar en mindre by förbi. Då saktar du ner och omgivningen blir skarpare, landskapet tydligare. Du ser brevlådor, studsmattor och tvätt som hänger stilla i trädgårdarna, som spöken. Du håller ögonen på vägen men inuti maler oron för det okända som du styr mot. Vad väntar dig? Instruktionerna var otydliga och resmålet odefinierat.
Det har börjat mörkna ordentligt nu och plötsligt ser du en gestalt stå lite längre fram längs vägen. Du sätter långsamt foten på bromsen och när du närmar dig ser du att det är en kvinna. Hon bär en svart kappa och på huvudet sitter en hatt, en sån som du sett på bilderna av din farmor som ung. Kvinnan vinkar till dig. En kort stund tvekar du, men förstår att något måste ha hänt? Du stannar bilen och ser henne börja gå, hon rör sig mot ditt nedvevande fönster, hon nästa glider fram över gräset i dikeskanten. Snart står hon precis intill dig. Hon böjer sig ned och du möter hennes blick. Den svala fuktiga kvällsluften rinner in i bilen, som vatten, ett alldeles dovt lugn sprider sig i ditt bröst. Armarna blir tunga, blicken sömnig. Någonstans hör du en röst, en omtanke.
“Jag vet vart du är på väg. Och du behöver inte vara rädd.”
Vad minns du?
Det där kanske var lite överdrivet skrivet… men jag ville försöka visa en sak.
Om en stund -eller kanske en dag eller en månad – så kommer du inte komma ihåg ett ord av den här inledningen. I alla fall kommer du inte kunna citera något ordagrant ur den. Den har passerat och du har gått vidare med ditt.
Men om du en dag råkar komma att tänka på den så kanske det är skuggan av en kvinna du ser. Eller så ser du de mörka skogarna som passerade längs vägen, studsmattorna – för du vet precis hur de brukar se ut. Du känner möjligen den fuktiga kvällsluften eller förnimmer känslan av något obestämbart, en skymningsscen där du nästan var närvarande, men ändå inte.
Något som texten bar med sig har kanske stannat i dig.
Och vart var du på väg? Var vägen tiden och bilen ditt liv som du styr mot något okänt?
Vem var hon? Hon som stod vid vägen?
Bli minnesvärd med dina ord
Om du tänker i bilder och berättelser, om du ser din vardag som ett skådespel, en scen där allting utspelar sig framför dina ögon – vad ser du? Vad kan du berätta? Vilka bilder kan du ge dina mottagare?
Det finns stories överallt – både inuti dig och utanför. Varje dag, från morgon till kväll. Gör dina berättelser minnesvärda, bli ihågkommen.
Ord har den enorma styrkan. De kan förflytta känslor, de kan bära budskap och de kan väcka stormar.
Så – nästa gång du ska kommunicera i någon form:
- Leta efter bilderna omkring dig – beskriv dem, du har tillgång till alla orden
- Ge läsaren en konkret situation att hänga upp sina sinnen på
- I nästan varje sak som sker finns en inbyggd dramaturgi – rid på den vågen, låt texten leva
- Var inte lat, ansträng dig – och öva, ofta
- Tänk: “Berätta, istället för informera”
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer