Värna pauserna – reclaim tristessen

Båda händerna är upptagna av tunga kassar – mellanmjölk, lättfil, spagetti och vanlig ordinär vardagstristess väger en del.

Det är mörkt, som vanligt. Vi behöver äta, som vanligt. Jag är oplanerad, som vanligt.

Stirrar ner i asfalten och tar steg efter steg på en trottoar jag kan utan och innan vid det här laget. Och så tänker jag på den här texten och att jag vill skriva om hur viktig den där här tomma asfaltsblicken är.

Hur viktig den här lilla återkommande vardagskampen är.

Hur bra det är mina händer, för en stund, är upptagna med något till synes så banalt som att bära matkassar. För medan händerna gör det, går jag i mörkret och hör den här texten väsa till mig att den behöver bli skriven.

Något inuti mig vill att jag berättar om hur viktiga de här pauserna är, de här stunderna av tristess och meningslöshet. Och hur farligt jag tror att det är att de börjar bli utrotningshotade.

Sisyfosstädningen som ersätts med RUT-avdrag, tumlaren som torkar våra kläder efter att en annan maskin tvättat dem åt oss, apparna som räknar våra steg och förvandlar varje promenad till en målmedveten tävling.

Maten som kommer hem till dörren, robotarna som dammsuger och klipper gräset, telefonerna som pumpar oss fulla varje minut i väntan på tåget, bussen, kaffet, framtiden.

Alla dagdrömmarna som aldrig blir drömda. Alla idéerna som inte får en chans. Alla hål i tiden som proppas så fulla av effektivitet och intrycka att varken ljus eller syre kommer in.

Och som det funkar (för oss som tycker oss uppleva synkronictet ibland…) snubblade jag redan samma kväll över ett citat av dramatikern och poeten Jean Cocteau (som jag i övrigt kan mycket litet om, ska sägas!). Han pratade om att inspiration inte kommer fallande från himlen. Han menar att det snarare handlar om skapa utrymme för det mest grundläggande inom oss – våra omedvetna processer som ligger så djupt att vi inte har möjlighet att nå dem genom påverkan. Vi har inte tillgång till dem, det enda sättet är att släppa taget, att distrahera oss med ”ingenting”.

”The poet is at the disposal of his night. His role is humble, he must clean house and await its due visitation.”

Nej, jag tror knappast att han menar ”städa huset” bokstavligt talat, men håll med om att våra tankar korsas genom tid och rum?

Pauserna och ”ingentinget” gör det möjligt för oss att hålla våra mentala rum städade, de gör oss mottagliga för det som skulle kunna komma. Om vi låter det.

Det är stunder som distraherar oss från oss själva – så att vi inte längre står i vägen – för oss själva.

Vi behöver sluta utplåna våra mellanrum. För på samma gång som vi fyller varenda minut, tömmer vi oss själva på det intressantaste vi har.

Det är ett högt pris.

Köp Efter Morris här: