Viskningen från en Tyrannosaurus Rex

Det händer att jag tänker på den tekniska utvecklingen som temporär. Som att det snart ska återgå till det “normala”. Att jag snart kommer få slappna av och börja prenumera på pappers-DN igen. Att de (vilka “de” är, är för övrigt mycket oklart?) kommer ta bort alla QR-koderna, att kontanterna kommer tillbaka och att vi snart behöver träffa människor igen när vi signar in hos tandläkaren eller betalar våra matvaror. Att man kan ringa till kundtjänst och få ett svar på riktigt från någon som har nervbanor, hud och puls.

Att vuxna människor ska ta sig i kragen och sluta kasta skit på varandra som barnungar i kommentarsfält samt återta förmågan att hålla ner än en (svartvit) tanke i huvudet samtidigt. Att empati blev trendigt och medmänsklighet coolt.

Och allt det där.

När jag tänker så, framstår jag naturligtvis som en urtidsödla med jättekorta armar, enorm käft och nästan ingen hjärna. Men jag tänker så ändå. För det blir så trösterikt inuti när jag gör det och för att även ödlor har rätt till en åsikt.

En sak är säker – jag är inte rädd, varken för att dö ut eller för tekniken i sig.

Det jag är, däremot, är: trött.

Så innerligt trött på dumhysterin kring nya fenomen och folk som springer i flock utan att tänka efter så fort någon viftar med en ny färgglad app som ska lösa alla dina problem. Less på alla konton och säljmail och medlemskap och inloggningar och omstarter och tvingande appar och korkade gränssnitt och allt som ska spara mig tid, men istället bränner den som en tändsticka dränkt i bensin.

Rör inte min livstid. Rör inte mina tankar. Stör inte mitt flow, sno inte min kreativa förmåga. Låt mig inte spendera 20 minuter av mitt korta liv med att ladda ner en parkeringsapp per kvarter. Jag vill inte se snurrande badbollar och tuggade äpplen eller fönster på vid gavel mot en värld som jag ändå inte begriper mig på. Inga fler starka lösenord som inte ens Einstein hade kunnat memorera.

Samtiden kommer naturligtvis inte börja gå bakåt. Det kommer fortsätta framåt, som det alltid gjort.

Med tiden har jag insett: om inte tekniken backar, så måste jag göra det. Jag får gå tillbaka i tiden på egen hand, ansvara för min egen inre eremit. Ansvara för att bevara luckorna av forntid. Den klara doften av augustimorgon på väg mot brevlådan och trycksvärtan i mitt barndomshem. Stillheten i att inte behöva fota månen, solen eller den spegelblanka viken på vår ö. Makten i att inte kunna bli nådd i skogen. Nästan som att inte finnas.

Nästan som att kliva ur tiden, försvinna. Tunnas ut, som en viskning.

Jag vill vara en viskning, inte ett skrik.

Den bokstavliga lättheten som uppstår när jag raderar app efter app. Hej då Facebook. Hej då LinkedIn. Hej då messenger. Hej då, hej då, hej då. Små steg för fingrarna, stora för skallen.

Snart kan jag bara ringa på min telefon.

Det vore ju helt sjukt.