Dagarna går. De fylls med så lite som möjligt.
Regnet trillar utanför. Barnen får göra exakt vad de vill. Så de spelar dataspel, vaknar 9.30, äter godis , läser Kalle Anka, plockar blommor och tar en och annan skogspromenad. Själv går jag runt och lägger mig på olika ställen och läser. Diskar lite. Fixar lite lunch ibland, skrapar ett trappsteg.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan ha det så här bra. De bråkar knappt ens och när de gör det sätter jag mig bara och kramar dem en stund. Då går det över. Alltså, på riktigt. Det här är nog så nära harmoni som jag någonsin varit. Lite höstoro inför nya jobbet hänger och dinglar där framför, men än så länge är det så pass långt fram att det liksom inte stör.
Nu sitter jag i köket (läs uppkrupen i köksfönstret igen… täckning och allt det där), läser en tidning jag köpte idag. Dricker en Hof. Har tränat lite. Tagit en dusch.
Jag vet inte, men kan det vara så att livet peakar just nu?
Eller har det precis börjat?
Köp Efter Morris här:
Vad är det för sadister som tvingar er att jobba på semestern? Har de ens rätt till det? Vi har ju faktiskt lagstadgad semester. Var är facket??
Och Frida: Jag tror inte att det här är toppen och sen går allt bara utför, om det är så du tänker. Jag tror att livet är ett väldigt bergigt landskap, typ alperna. Ibland är dalarna väldigt djupa och stora, ibland är topparna väldigt höga, men det är oundvikligt att allt har en ände, både det bra och det dåliga.
Det låter helt underbart! Har det bra här också, med min lille store grabb. Han softar bra. Själv… tränar jag på att softa. Det har känts ganska ok, faktiskt, de senaste dagarna. En tur till Birka följdes av två dar i skärgården. Blev ompysslad av goda vänninan, och sonen uppslukades av lek med vänninans son. Så gjorde jag alldeles nyss misstaget att öppna jobbmejlen (för att det har gått ut påbud från högre ort om att vi ska göra det nån gång i veckan) – och efter att ha läst ett meddelande där var hjärtklappningen tillbaka i hundraåttio!!! Och då får man bara försöka andas, andas, och “terapia” sig själv så gott det går….. puh….
Din tillvaro med dålig täckning verkar som himmelriket just nu!
Kram! Och krama de fina ungarna också!
Jag är orolig för dig, Maria. På riktigt och på ett vänligt och omtänksamt sätt. Det här måste få ett stopp innan nåt går snett. Du måste ta hand om dig. Kram!