Konsten att råka leva här och nu

Först då – höst och mörker och massa jobb. Harva runt på knäna och skapa sig små ljuspunkter. En fika. En öl. Ett besök på fotografiska. Ett biobesök med barnen. Kanske en liten födelsedagsmiddag med massa barn och korv med bröd. Sen december och kallt och snö. Jul. Hur kan något så förutsägbart ändå framkalla så många nyanser av stress? Märkligt.

Alla dessa höstkvällar och vinternätter man stupat i säng och tänkt att i morgon… i morgon… då ska jag lägga mig lite tidigare. Försöka vara lite mer närvarande. I morgon ska jag styra upp. Fan vad bra det ska bli. Man liksom känner hur det vänder där i dvalan mellan vakenhet och sömn. Hur man förändras och transformeras till en person med koll på alla lägen som finns.

Redan vid frukostbordet ligger man efter. Den här förträngningen – så exceptionellt effektiv! Hur många gånger kan man på riktigt tro på sin egen förmåga att förändras, utan att ha den minsta insikt i vilket HÄSTJOBB som faktiskt krävs för att göra det?

Men julen kom i alla fall. Först på låtsas, med barn. Sen på riktigt. Utan. Nej, det är inte särskilt jobbigt. Det är inte som förr, men det funkar. Sen kommer de här dagarna som är emellan. Allt är på paus. Man tappar bort veckodagar och timmar och äter hela tiden.

Så plötsligt händer det. Man skiter i allt och bestämmer sig för att det kommer att lösa sig vad det lider. Man glider runt i ett shoppingcenter som ett litet osynligt spöke, tittar på saker och folk och tänker att man är glad att man är den man är och inte den där familjen med tre ungar där fyra femtedelar av samlingen är jättearga och svettiga och alla har varsin vilja som omöjligt går att tillfredsställa. Den konstanta medlingen och förhandlingen. Man råkar, som av en händelse, hamna i ett tillstånd av lugn. Man råkar, i kontrasten som de svettiga små barnen skapar, hamna i ett ingenmansland. Och innan man vet ordet av och känslan redan har passerat, inser man att man just varit helt i nuet.

Så flyktigt och snart borta och förbi. För sen börjar man tänka på vad man måste handla till middag och nyår och 40-årsfesten och vips så början man tänka på jobbet och är redan inne i planeringen för april. Och vad ska vi göra i sommar? Och bilbesiktningen. Och alla julklappar som jag tog på kreditkortet.

Men där. En stund, kanske en hel minut, så levde man bara. Rakt upp och ner levde man bara.

Vad bekymmersfritt det kan vara.

Sån ska jag bli för alltid.

Jag tror jag ska börja redan imorgon.

Köp Efter Morris här: