Igår var det föräldramöte på dagis. Nuförtiden slipper man ju undan diskussionen “vem- ska-gå?”. Den som går är den som inte har barnen. Kort och gott.
 
Så jag fick gå. In i kapprummet efter stängning. Runt och titta på teckningar (om man vill vara hygglig kan man kalla en del alster “abstrakta”). Foton. Oformliga lerklumpar. Målade kottar med paljetter som såg mer party ut än jag själv gjort på jävligt länge. Obegripliga limmade pappersremsor på wellpapp. Toarullar med ögon och hår (vissa av dem skulle mycket väl kunna dyka upp i en mardröm nära dig). 
 
Det är nog lite tur att just jag inte jobbar med pedagogik. För dålig fantasi. 
 
Vi fick frukt och saft istället för kaffe och svampig butterkaka från Coop Nära. Det kändes lite nyskapande. Men det var också det enda som kändes fräscht, tills förskolechefen kom in och gjorde bort sig lite. Det inslaget gillade jag. Idioter är underhållande.
 
Efter 45 minuter hade “ljuset på gården”-frågan ännu inte kommit upp. Den har kommit upp på varje möte sen Julian började 2004 (tillsammans med “skriv upp barnens tider”, “märk kläderna”, “se till att galonisarna är lagom”, “ring om barnen är sjuka”). Jag satt och funderade på att nämna den, ironiskt. Men insåg att jag inte skulle kunnat hålla mig för skratt. Så minut 46 kom den äntligen.
 
– Hur är det egentligen med ljuset på gården? Det blir ju väldigt mörkt vintertid…
 
Jag kastade mig över fruktskålen och tryckte in ett äpple i käften bara för att koncentrera mig på nåt annat är världens mest triviala I-landsproblem.
 
Min unge har ett skitår bakom sig. Hans värld har rasat. Allt han kände till som sin trygghet föll. Vi tog den från hans liv och bad honom gilla läget. Vi bad honom förstå att mamma och pappa inte grejar det. Vi bad honom förstå att vi ser hans smärta men inte tänker göra nåt åt det. Vi ryckte undan det mest självklara för honom.
 
Då fanns dagis. Den stabila punkten. Konstanten. Där han är varje dag, där allt är samma från vecka till vecka. Där finns kramar från personal som förstår exakt vad den lilla argbollen burit runt på. Där finns människor från himlen. Som ser honom. Som lyssnar. Som hör och fångar den desperata mamman med panik och sorg i blicken. De som lovar att det ordnar sig. De som är på vårt lag. På Rufus lag. Världens bästa dagis.

Det dagiset har lite dålig belysning på gården efter 16.00 vintertid.

Det har också en obefintlig genusplan, gigantiska barngrupper och förskollärare som tar han om det bästa vi har för inga pengar. De har taskig ekonomi och personal som går på knäna.

MEN. Det värsta av allt. De har dålig beslysning på gården efter 16.00. Vintertid.
 
Jag vet inte om jag är på väg att tappa greppet. Eller om det är en del andra som gjort det.

Men ligger inte fokus väldigt, väldigt ofta på fel saker?

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: