Det kryper i hela min uppenbarelse av att stå i åtta minuter och titta på hur Rufus försöker få upp cykeln över trottoarkanten. Två tunga kassar (nåja, det var ett sexpack i den ena så jag får skylla mig själv…) och jordens gravitation samt en förlamande fredagströtthet gjorde att tålamodet testades till sin yttersta gräns.

– Ska jag hjälpa dig?

Inget svar.

– Ska jag hjälpa dig frågar jag? Jag har två tunga matkassar här och vill bara komma hem. Snälla! Du? Hallå? Hör du mig.

Inget svar. Bara några stön.

– Ska jag hjälpa dig?!?!?!

– NEJ!!! Jag kan själv!

Paus.

– ALLT!!! Jag kan ALLT själv.

Just det. Hur kunde jag glömma.