Att ge ut en bok är att upptäcka att man egentligen är ett okokt ägg i handen på en ettåring som just lärt sig gå. Det kan gå bra, absolut – men det är jävligt risky. Det kan gå vägen – men du kan också krossas, flyta ut och aldrig mer gå att laga.

Vissa dagar är det bara ett skört skal som skiljer mig och undergången åt. Då ångrar jag allt, vill ta tillbaka varenda ord och byta bana. Aldrig mer skriva en bok, särskilt inte den jag håller på med nu. När onda kommentarer når mig vill jag liksom hämnas genom att inte skriva en rad till.

Som om det vore möjligt. Och som om någon skulle bry sig.

Igår var en riktig skitdag. Det mesta som kunde gå åt helvete gjorde precis det. Ett viktigt bokpaket kom i retur från USA för att jag inte hajar hur man fyller i tullpapper. Någon avskydde ljudboken och skrev en synnerligen syrlig kommentar. Jag hittade korrfel i den trycka boken och allt som jag skrev var så tråkigt, alldagligt och klyschigt att jag inte kunde sitta kvar vid datorn på grund av skamsköljningar.

Ju mer jag försökte, desto längre bort från mig gled språket.

Jag gick ut och gick istället och höll på att slå ihjäl mig vid minst två tillfällen på grund av is i nedförsbacke. Och på kvällen var jag den enda i Stockholm som inte såg nåt norrsken fast jag var ute tre gånger jättesent.

Sen kunde jag inte sova. Jag vandrade fram och tillbaka på den sedvanliga eggen mellan att lägga ner eller köra på. (Den har jag gått på så mycket på att den nog inte längre kan räknas som vass, det är mer en medfaren smörkniv vid det här laget?) Jag borde sluta leka författare. Vem fan tror jag att jag är? Jag borde testa hur det är att överge skrivandet helt.

Som om det vore möjligt. Som om någon skulle bry sig.

Då mindes jag en kommentar om Efter Morris på Bokus från häromdagen. “Älskar att någon vågat drämma bilden av den goda modern i väggen. Så frigörande!”

Och sen en av flera fina på Storytel. “Fängslande, frustrerande, tänkvärd, sorglig och rolig! Sträckläste den.”

Och när jag framåt morgonkulan öppnade upp telefonen, en ny läsarreaktion på Nextory. “Feelgood på ett feelbad och roligt sätt. Typ! Skynda att skriva en ny bok. Vill läsa mer!”

Någon bryr sig?

Ganska många bryr sig.

Och den som bryr sig mest av alla måste väl ändå vara… jag?

Jag kommer alltid att vara ett ägg, men ettåringen kommer att gå stadigare med tiden.

Den enda som riskerar att halka omkull är jag själv.

Jag får väl skaffa dubbar, helt enkelt. Eller bli lite mer hårdkokt.

För att sluta verkar inte vara ett alternativ, trots allt.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: