Nämen hej, kära läsare!
Jag skulle bara plocka undan lite i sovrummet på landet, ni vet så där som man gör när man kommer på att man är vuxen. Lite ordning och reda, herregud hur svårt ska det vara?
Jag rev ut några gamla tidningar ur nattduksbordet, sorterade i läsvärt och återvinning, torkade damm, plockade snytpapper, la alla hårsnoddar i en symmetrisk ring.
Mellan ett par gamla nummer av Tidningen VI och en Kalle Anka utan omslag stack något upp. Det var så bekant att minnesbilderna steg som ett rusande tidvatten och rummet försvann omkring mig. Jag var inte längre där, jag var först i aulan i min gamla gymnasieskola en sväng, sen ännu längre tillbaka. Klassrummet på Tomta, grundskolan för tusen år sen, den gamla byggnaden som är riven nu, jag har hört att taket var fullt med asbest?
Under det taket spenderade jag otaliga timmar av mina tonår. Under ett par av dessa otaliga timmarna producerade jag tydligen det jag nu höll i handen.
Papperet och 9:C
Ett gulnat papper, raka linjer, mitt namn och 9:C. Daterat 9 maj 1988. I högra hörnet siffran 5 i rött.
Uppsatsen hette “Sista natten i sommarhuset” och på elva sidor finns stormig kärlek, ett brinnande hus, en död pojkvän och en blandrashund (också död, tror jag, framgår inte… redan då hade jag ett sinne för öppna slut och att inte skriva läsaren på näsan? 😂). Texten är stor och kurvig, orden brer ut sig och tar plats, skäms inte för sig. Skrivna med en hand som ville så mycket.
5 var högsta betyget på den tiden. Jag har inget som helst minne av att jag fått högsta betyg i något jag gjorde i skolan. Det kommer som en total överraskning.
Har jag skrivit det här? Kunde jag skriva så här? Vems är orden? Mina? Varje bokstav blir till år och där jag sitter med papperet i handen känner jag hur en ton skiftar i bröstet. Det svartvita får färg. Som att något handkoloreras varsamt, konturer förstärks, kontrasterna framträder.
Har jag alltid haft den här förmågan utan att förstått att jag haft den? Har den knuffat mig framför sig? Är det den som format mig – inte tvärtom?
Vi räknar baklänges
När jag ibland blir tillfrågad (det händer faktiskt att jag blir intervjuad om mitt författarskap!) om hur länge jag skrivit så svarar jag: hela mitt yrkesliv har kretsat kring skrivandet. ”Men det var nog mest en slump, det var det som blev kvar liksom.”
Nu sitter jag här och undrar hur mycket slump det egentligen varit. Vi ser våra livsmönster bakåt, vi pusslar ihop oss i efterhand.
Skapar vi den bild vi vill se – eller fanns bilden där redan? Är det vi som färglägger – eller blir vi färglagda?
Det var ingen slump. Jag drogs till berättelserna – i journalistiken, filmvetenskapen, litteraturen, i bloggandet, i teatern. Det har alltid varit sagorna, de påhittade världarna och bilderna, magin och drömmarna.
Det har alltid varit längtan efter att få vara den som berättar.
En övning?
Du som läser detta – gör mig och dig själv en tjänst, om du vill! Ta fram ett A4-block och en penna. Rita ett rakt streck över en sida. Skriv ditt födelseår och börja skapa din egen tidslinje.
Under strecket skriver du in livets stora händelser, det som påverkat dig och det som är ett faktum. Förluster och vinster, milstolpar och avgörande situationer.
Ovanför strecket skapar du en spegelbild där dina längtor, drömmar och magiska tankar får plats. Allt ryms där. Det finns inga regler, bara skriv ned de saker du minns att du var, gjorde eller upptäckte om dig själv längs din egen tidslinje.
Motivet. Bilden. Porträttet av dig. Så som du vill måla ditt livs landskap. Så som du vill fånga din tid på jorden.
Det är vackert.
Workshops i höst – Det levande språket och Kreativt skrivande
Det är fortfarande sommar, men den vuxne i rummet (om det finns nån?) behöver också har lite konsekvenstänk. Det kommer en underbar höst! Höst innebär omstart, energi och av ren överlevnadsinstinkt måste man fylla den med saker att se fram emot… Teaterbesök, middag med vänner, museum och kreativa impulser.
Förkovring för själen!
Jag håller inte workshops för att “lära ut skrivande”. Det handlar om att sätta igång impulser! En rolig lek med förmågor. Att varsamt lägga ner en mental barkbåt i människor, se den segla iväg och leende betrakta ringarna som bildas på vattnet.
I höst har jag detta på agendan: först flaggskeppet Det levande språket. En workshop jag är oerhört stolt över! Jag och Clara Diesen – poet, konstnär, regissör och creative director – har satt ihop något utöver det vanliga. Vi riktar oss till dig som arbetar med marketing i större eller mindre (eget!?) företag och som vill jobba mer kreativt med din marknadsföring.
Vi arbetar med metoder och praktiker som är sprungna från en annan värld än den klassiskt kommersiella – resultatet blir okonventionella stigar till ett rikt språk och ett kreativare kommunikationsuttryck. Tillsammans med oss får du stretcha din kapacitet och öppna upp nya språknerver i systemet.
Här läser du mer och hugger din plats till workshopen Det levande språket!
Sen kör jag återigen ett par tisdagar i mitt Årsta-kök! Kreativ dag med skrivandet i fokus, men framförallt med dig själv som verktyg och outforskat landskap. Kom och skriv, samtala och öppna nya rum tillsammans med mig och andra som söker samma kick! Planen är att köra 24 oktober samt 14 november. Om efterfrågan blir stor slänger jag nog in ett tredje datum…
Här kan du läsa mer och dra ett mail om du vill komma!
Välkommen hem till mig – och till dig själv…
3 4 5 6…
Femma i uppsats i all ära… En gång var jag mycket nära att få en etta i matte men lyckades muntligt övertyga min lärare att jag nog egentligen borde få en tvåa, oklart varför. Men jag är en ganska stark retoriker om nöden kräver det. Det blev en tvåa. Franska däremot… a whole different story (den uppmärksamme ser att jag alltså inte skrev detta på franska…).
Hur som helst. 3.456 personer har nu tagit del av den märkliga berättelsen om Alex och Morris. När vi nyligen fick senaste avräkningen från ljudbokstjänsterna räknade vi ihop alla streamade lyssningar, nedladdade e-böcker samt sålda fysiska exemplar via samtliga kanaler.
Jag satt en god stund och bara stirrade på siffran.
Det är ju som en hel liten by! Så mycket matte kan till och med jag…
Älskar varenda en av er som läser, hör av er med fantastiska ord, reagerar starkt, plockar upp den i era bokklubbar och tipsar vidare på olika sätt. Ni är så många som tycker om språket, den svarta humorn, allvaret och frågorna jag vill ställa. Tacksamheten vet inga gränser.
Göra lista…
Nu ska jag fortsätta göra min lista över saker som sakta behöver tas tag i nu när ledigheten närmar sig sitt slut. Bokmässan bland annat. Och har du läst ända hit kan du glädjas över att du nu får veta att Nitwit Förlag i höst ger ut sin första externa författare… Stort för oss!
Och titeln är oemotståndlig.
Men jag tänker inte avslöja den än…
Tack för att du läste ända hit! Och hör mer än gärna av dig på något sätt om du gjorde övningen och vill dela med dig av känslan det gav.
Hej så länge!
/ Frida
PS. Okejdå! Jag avslöjar den oemotståndliga titeln: Leva som en ormbunke, dö som en duva. Stay tuned, som vi säger på svenska! DS.
PS.2. Jag lägger ett par bilder på min uppsats på Facebooksidan och på insta – av nostalgiska. Säker på att dina uppsatser är skrivna på exakt samma typ av papper! DS.2.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer