Det blev bara en helt ledig vecka denna sommar. Jag gnäller inte, det går ingen nöd på mig, jag ska resa långt bort i höst och än så länge har ingen kommit på hur man ska kunna äta kakan OCH ha den kvar. På sitt sätt gör jag det, trots allt. När jag sitter i gräset och skriver och rensar ogräs om vartannat. Om någon går förbi och glor över häcken ser det inte ens ut som ett jobb. Men till er vill jag säga: DET ÄR DET. Ett JÄTTEjobbigt jobb.
Det går oerhört långsamt, men det går framåt. Med boken alltså. Jag har haft så mycket grubbel i omlopp senaste halvåret att jag till slut kontaktade min gamla psykolog som var mitt flöte i skilsmässan. Fjorton år senare… Det kanske speglar magnituden av den inre shitstormen. Jag funderade i flera veckor och skrev sen typ “Hej. Du kommer inte ihåg mig, men det du sa till mig för fjorton år sen påverkar mig än i dag och du är den ENDA psykologen som kunnat snacka med mig på det sätt jag behöver. Så… hjälp?”
Det visade sig att hon visst kom ihåg mig. Om det är på samma sätt man minns en trafikolycka vet jag förstås inte. Men hon har tydligen följt min väg från vandrande katastrofområde till författare och det gjorde mig rörd. Vi ska boka en tid som jag givetvis inte har råd med, men nu måste jag verkligen räta ut den här ryggraden en gång för alla. Det klarar jag inte själv kan jag konstatera, även om jag gjort ett fjorton år tappert jättelångt försök (Som på det sjunde året generade den lilla boken Det sjunde året… ser ni mönstret? Nej, inte jag heller.)
I maj kontaktade jag en agentur jag sneglat på ett tag. Jag sa ungefär som jag sa till min gamla psykolog inser jag nu. “Hej. Hjälp?” De läste mitt manus och sa, radikalt nedkortat: man fattar ingenting och det är för många ord samt var är din humor?
Och det summerar väl mig rätt bra just nu. Jag fattar ingenting, svamlar omkring med alldeles för många ord i skallen och är jämförelsevis humorlös (det är en biprodukt av klimakteriet har jag förstått). Allt är allvar, leken – min huvudgren! – lyser inte bara med sin frånvaro, den sätter tummarna i öronen, viftar med händerna och skickar ut tungan och drar runt första bästa husknut så fort jag försöker ha lite vanligt normalt SKOJ. Det är inte ens så att jag försöker ha sjukt kul eller vara crazy och uppe hela natten. Jag försöker helt enkelt att inte bara se allt i grått.
Jag har gått bort mig i mig själv (tackar klimakteriet även för detta, antar jag).
Men! Jag är övertygad om att jag kan gå fram mig igen, jag tror till och med att jag är rätt nära…
Det gäller väl att fortsätta vara i rörelse. För även när man går i cirklar snurrar jorden vilket borde innebära att inget är sig likt från sekund till sekund?
Och stora grejer kan hända på en sekund.
Riktigt stora grejer.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer