Det susar. Det finns en avgrundsdjup trötthet vid sidan av fnittret. Ett allvar och ett hånskratt. Det finns en grop som inte alls var lika djup som man trodde när man föll över kanten. Det finns ett fysiskt mörker som inte tillåts få det utrymme som det kräver.

Åh.

Dina försök. Är patetiska.

Ha! Där får du. Novemberjävel. Du kan inte förändra ett skit. Varje kväll sänker du mig. Varje morgon garvar jag. “Mörkt?! Tycker du att det här är mörkt?” Säger jag och proppar in lurarna, höjer volymen och dansar fram. Satan vad jag kan dansa. Som om det vore livets sista timme. Fast det egentligen är dagens första och jag är på väg till vårdcentralen med ungen för att lägga om det nasty såret.

En penicillinkur till. Jag är mer på apoteket än hemma. “Hej. Det är jag igen. Har du ett till doseringsmått, mitt har blivit utslitet…?”.

Och när jag sitter där. Mittemot den “äldre mannen” som är fem år äldre än jag. Börjar tårarna rinna. Fan. Igen.

Den “ädre mannen” tittar på mig och försöker att inte låtsas om (vilket han ska ha ett pris för eftersom det bara är jag och han i hela lokalen). Till slut måste någon säga något. Någon måste närma sig det faktum att en av oss gråter.

“Förlåt. Men jag blir bara så rörd.” “Eh…. jaha…?” “Jag blir så fantastiskt tacksam över att jag just jag råkar leva på en plats och i en tid där jag kan få hjälp. I en annan tid och på en annan plats hade mitt barn dött av det här såret han har. Bakterierna hade ätit upp honom…”.

Den “äldre mannen” sa inget. Han log och nickade. När jag ville ställa mig upp på barrikaderna och skrika “MEN SER NI INTE?! SER NI INTE ALLT VI HAR?! SER NI BARA DET VI INTE HAR?! SER NI BARA DET NI VILL HA?! SHAME ON YOU! SHAME…”. När jag ville göra det ville han bara nicka och göra sitt jobb och inte alls ta hand om en grinfärdig småbarnsmorsa.

Well.

Jag gick iväg med min flaska och hela bröstet fullt av tacksamhet. Min unge kommer att leva. Jag kommer att leva. Den “äldre mannen” kommer att leva.

Det finns så mycket liv. I oss alla. Det är mörkt, men det finns liv. På jorden. Finns det.

Och jag råkar vara ett av dem. Shit asså. Ett bland så många, så värdefulla, så viktiga, så underbara, så märkbara.

Paradoxalt nog är det så svindlande att jag nästan dör…

… fast inte än. Inte riktigt än.

Inte än.

Jag måste få klart drinkverandan på torpet först. Den ska nämligen bli nåt i hästväg.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: