Jag har en låt med Timbuktu och Movits på min spellista som jag kör på cykeln (man måste ha en lista som klarar backen upp mot Årstabron i ett svep). När jag hörde den idag så insåg jag att jag fortfarande liksom tror att jag ska hinna med så sjukt mycket i mitt liv. Och att jag, genuint och på riktigt, inte inser att det inte kommer att gå. Då undrar jag – är det en bra eller en sopig egenskap?
Jag tänker att det liksom inte är för sent. Jag ska bo i en våning på Mariatorget, till exempel. Skriva klart boken, läsa litteraturhistoria, starta ett café. Helst på Gotland där man kan filosofera runt bland fåren. Jag ska resa till nästan alla länder. I alla fall till de platser jag vill se – Kinesiska muren, Transibiriska järnvägen, Nya Zeeland (här får jag väl trycka in Australien också…), Maldiverna, Sydamerika (gud så obildat att bara dra av en hel kontinent sådär, men jag är liksom räddnyfiken på hela den delen av jordklotet), New York och alla små byar i Italien. För övrigt ska jag ha en vingård i Italien. Och kunna italienska då också. Så det måste jag lära mig.
Man hör ju själv. Här behövs nåt slags parallell-liv för även om jag hade pengarna så finns det inte en sportslig att jag ska hinna med allt. Ändå jobbar hjärnan i motsatt riktning. Det är inte ens så att den försöker rationalisera – typ “starta café i Italien”. Allting bygger på att jag skulle kunna vara på olika platser samtidigt. Och då har jag inte ens räknat med att jag måste vara hemma varannan vecka och ta hand om mina barn, som jag tror är sådärintresserade av att bo i Italien. Eller Gotland heller, för den delen.
Sen ska jag också bli så pass vältränad och okej på mentalt sätt, att jag pallar en rymdfärd. Jag kan inte dö förrän jag varit tyngdlös. Så är det bara.
Men det verkar lösa sig.
– Mamma. Jag vet ju hur gärna du vill vara tyngdlös. Jag ska fixa det. Jag ska bli astronaut och ta med dig upp i rymden. Jag kan i alla fall försöka.
Älskade barn. Precis. Är det kanske det som är poängen?
Försök.
För jag vet att du klarar det. Min lille omtänksamme visionär.
Köp Efter Morris här:
Det är nog en bra egenskap. Jag har själv hamnat i nån slags skittrist känsla av att allt är försent och då känns livet meningslöst och då blir jag apatisk och gör ingenting. Ok, det känns bara så ibland, men det är nog bättre att sträva efter allt möjligt, så kanske en del blir gjort. Det där med tyngdlösheten kan man för övrigt lösa genom att dyka, försöker Anders övertyga mig om. Du som inte verkar dra dig för en rymdfärd borde vara lite mindre tveksam än jag till undervattensaktiviteter.
Nej, det är inte för sent, Sara. Inte. Sen kanske det är bra att inse att man inte kommer att resa till alla länder eller ha alla tänkbara jobb när man har max 30 år kvar att leva. En medelväg mellan dig och mig – finns det? Den tror jag i sånt fall skulle vara gyllene.
Det tror jag verkligen.
PS Dyka… nja… får lite panik av tanken, men provar gärna. Fast faktum kvarstår – jag vill vara tyngdlös. På riktigt. I rymden. Tänk att sväva omkring i det svarta och titta ner på jorden. Jag tror inte det är möjligt att återfå ett microperspektiv igen efter en sån sak. Å andra sidan är väl havsbotten det närmaste man kommer på jordklotet. Ska vi ta dykarcertifikat ihop? DS