Börjar vänja mig vid, och på nåt sätt gilla, tillvaron som är som natt och dag. Ena stunden steker man blodpudding, tar tempen och viker tusentals små kalsonger.
Andra stunden är dekadensen total. Somnar sent. Jättesent. Vaknar för tidigt (i förhållande till läggningstiden, that is…), slumrar omkring lite med en riktigt jätteolitterär bok. Vid 11.30 börjar hungern bli orimlig. Tar en dusch och går ner på McDonalds och köper en McFeast till frukost. Skamkänslorna sköljer som vågor över mig.
Så här KAN man bara inte göra. Tänk om någon såg mig? “Där går den där oansvariga tvåbarnsmorsan från Årsta”. Det är faktiskt nästan så, att om någon kom och knackade mig på axeln och sa med myndig stämma “Du kommer med här” så skulle jag göra det och samtycka till någon form av repressalie. Ingen vidare förklaring skulle krävas. Lättja räcker som anklagelse. Jag har gjort fel, alla andra gör rätt. Jag tar mitt straff.
Men så i hissen upp till lägenheten bestämmer jag mig för att skita i att man inte får. Det har varit så många år av att “inte få”, hinder jag satt upp för mig själv. Anklagar ingen annan än mig själv för det, men det är slut på det nu.
Nu bestämmer jag mig för att jag får. Jag får göra massa saker.
Ska bara dammsuga först.
Köp Efter Morris här:
YES, WE CAN!!!
Yes, we do! And, yes we can! Kram!
HAHAHAHA!!!! Underbart! Jo, du får visst! Kan kanske trösta dig med att de där tankarna kommer till mig också stundtals. Men vi gör faktiskt precis som vi vill nu! Kram på dig!