Har precis gått hem längs Skeppsbron efter en trevlig kväll på Söder. Jag är som en duracellkanin och kan absolut inte sova. Kan nästan inte föreställa mig nåt mer otänkbart.

På min nattliga promenad uppstod en rad frågor kring mig själv. Om hur jag är och varför. Varför är jag den som aldrig går hem först? Varför ska jag alltid ta en till öl? Varför kan jag inte se mina egna begränsningar? Varför blir det som det blir för mig hela tiden? Varför kan jag inte äta måttligt? Dricka måttligt? Skratta lagom högt? Varför ska jag vara så inihelvete intensiv? Varför gråter jag så mycket? Varför gör jag saker som inte är lämpliga? Varför kan jag inte bara tagga ner?

Och efter alla dessa frågeställningar så börjar jag tänka på en eventuell framtida man. Vem fan ska stå ut med mig? Vem pallar med den här personen? Jag pallar ju inte ens med mig själv. Hur blev det så här?

Och varför ligger jag här skriver fast klockan är 2.37?

Och kvällens mest relevanta fråga – varför satte jag rynkkräm på min tandborste nyss (nej, jag hann inte stoppa den i munnen)?

Varför är det så här? Jag kräver en diagnos på bokstavskombinationen F-r-i-d-a. Det måste finnas en. Jag känner det på mig.

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: