Det är kallt utanför fönstret. Det var varmt häromdagen, men nu är det kallt igen. Huset är tyst, sånär som på ett hoppfullt fågelkvitter som nästlar sig in genom de glesa träväggarna. Jag sitter så och håller min varma kaffekopp mellan händerna. Då och då tar jag en klunk och för varje gång har det blivit lite mer ljummet. Men det smakar svart. Det smakar närvaro.
Jag tar av mig glasögonen och hela världen blir suddig, köket rinner ut i en blå massa och konturerna försvinner överallt. Inget hänger längre ihop, en helt ny plats träder fram. Jag har haft dålig syn nästan hela mitt liv och först nu börjar det finnas en del fördelar med det. Det är som att livet ändå vill kompensera alla år av suddighet genom att, mitt i medelåldern, bokstavligt talat förse mig med urskarp blick på nära håll.
Lutar mig fram mot den torkade blomknoppen i fönstret och tittar på den, alldeles nära. Resterna av en blåklint. Det som en gång var blåa kronblad har torkat till något skört och genomskinligt. De påminner om en insekts vingar, perfekt sorterade sida vid sida. Det kommer ord, det kommer fascination och ödmjukhet. Finns den på riktigt? Här, precis bredvid mig, ett litet mirakel. Den har stått där ett helt år, men det är först nu jag verkligen ser den.
Det är först nu jag verkligen väljer att se den.
Jag hämtar mitt block och klottrar ner några ord. ”Vingar. Skör. Utmattad. Färdig.” Kanske kommer de till användning en dag. Kanske blir det början på en tanke som blir en ny tanke som tar mig på nya irrfärder i mig själv.
Kreativitet är att se saker på nytt, igen och igen. Att välja att sätta igång nya tankekedjor – att låta det, till synes obetydliga, bli början på något stort – eller ingenting. Kreativitet är att fånga, utan att förstå vad det ska leda till. Bara ha tillit till att det mest banala kan komma att växa vidare och formas till något helt avgörande. Du kanske aldrig ens ser eller förstår sambandet, men det räcker med att du har tillit till att det är så det funkar.
Jag vill se kreativiteten som en pågående nederbörd över din vardag. Du kan välja att låta det strila ner över dig, sugas in i varje por. Du kan plocka fram regnkläderna eller dansa naken. Du kan fälla upp ett paraply och missa allt. Skita i att gå ut, vänta tills det värsta dragit förbi.
Vädret är där – allt du behöver göra är att förhålla dig till det. It’s all in your head.
Det är utifrån den liknelsen jag skapat Ett kreativt år. En knack på den kreativa axeln, en påminnelse om att du fortfarande är vid liv, ett tappert försök att integrera kreativiteten i allt du gör. En öppning för din tanke att ta en annorlunda väg för en stund. En ny dörr längst bort i korridoren. Bakom den – en djungel eller ett hav eller en mjuk sagofåtölj för dig att slå dig ner i.
En chans att dansa naken i regnet helt ensam. En närvaro. Ett frö som alltid gror. Blåa vingar i ett fönster.
När jag åkte från huset sa jag hej då till vasen där den torkade blåklinten stod, lite stoltare nu. Bara tyst sa jag det, ingen hörde något. Jag ville vara ifred med skörheten tills jag visste vad jag skulle göra av dem i huvudet.
Jag tror den nickade som svar.
”Du såg mig. Jag ser dig.”
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer