Min farmor gick bort i natt. Det var dags nu. Och det blir väldigt tomt när ett helt långt liv är slut.

Hon var min farmor. Som lämnade Dalarna för att komma till Stockholm och för att jobba som husa i överklassförorten Saltsjöbaden. Som träffade farfar på Nalen under kriget och hamnade i Trosa, där hon blev kvar resten av sitt liv. Det var där hon födde sina två söner, varav den ena blev min pappa.

Jag kan se henne på cykeln över torget nu. Med medhavda konsumkassar ihopvikta i cykelkorgen. Hon är på väg hem till oss för att vara där när vi kommer hem efter skolan, hon brer leverpastejsmackor som vi klarat av att göra själva sen länge, men vi låter henne göra. Jag kan känna lukten av hennes pannkakor i femtiotalsköket. Känna smaken av den på Konsum inhandlade glassen i halvliterspaket som hon delade på mitten och lät oss äta med sked direkt ur. Jag ser de skrämmande skuggränderna av persiennerna på väggen i hennes övermöblerade vardagsrum om natten. Och hör köksklockan ticka. Tick tack. Minuterna och livet går. Jag ser henne nu på en stol vid svartvinbärsbusken, plockande liter efter liter. Och nu känner jag smaken av hennes vinbärssylt på rostat bröd med mycket smör. Hennes fulländade smörgåstårtor. Hennes bullar. Hennes bröd. Jag känner alla de timmar hon spenderade i köket.

Och nu ser jag henne hålla Julian i famnen för första gången. Hans lilla nya hand i hennes gamla stora. Hon ler nu. Hon skrattar.

Nu ser jag henne i sängen där hon låg de sista veckorna av sitt långa liv. Det är mörkt och det är natt. Jag föreställer mig att hon släpper taget. Att hon drömmer och mitt i den drömmen vänder hon sig om och ser på oss. Vi som var hennes liv.

Sen höjer hon handen och vinkar.

Hej då.

Hej då, farmor.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: