Det var först när alla fyra utfodrats – två egna avkommor och deras två vänner – med korvstroganoff som jag insåg att jag bara inte orkade något mer överhuvudtaget. Jag vill bara öppna ytterdörren och gå ut. Lämna hela skiten. Jag var irriterad. Trött. Less. Stressad. Hade ont i halsen och huvudet och var fullständigt ointresserad av att vara vuxen. Totalt. Det bara ramlade ner över mig. Boff. Stubinen var så kort att den nog inte ens hade en början. Ljudnivån var outhärdlig. Ögonen fyllda med grus och högen med viktiga papper som skulle skrivas under och skickas omkring var en decimeter tjock. En decimeter ansvar.
Alltså. Jag vill inte klaga. Men det har varit en dag man lika gärna kan glömma bort. Och det ska jag nog göra.
Men nu när jag sitter här i soffan (halvligger menar jag, hur ofta sitter man egentligen i en soffa?). En kaffe. Skit på teven som står på. Tända ljus. Nu trivs jag ändå. För de här dåliga dagarna är ändå alltid heaven om man jämför med hur det har varit. Idag är det faktiskt exakt på dagen ett år sedan jag skickade ett mail som fyra månader senare resulterade i min skilsmässa.
Jag har faktiskt svårt att förstå att det gått ett helt år.
Och ändå känns det som tio.
Köp Efter Morris här:
Forsta aret AR varst. Det ar fan ingen klyscha alltsa.
Wow.
Du ar har. Du ar sa bra.
Ja. Faktiskt. Hurra för dem! De mentala åren är kanske ibland som hundår, det går sju på ett fysiskt.
Kanske är du tio år klokare… tycker det låter så. Och hurra även för de dåliga dagarna, kanske finns det någon mening med dem. Kram