Frida Spikdotter Nilsson

Tiden är trådar. Som blir ett hemvävt stycke tyg att slå in livets olika tillstånd i. Klockslagen. Små broderade handtag att hålla sig i när vi stapplar omkring och försöker slutföra saker innan allt upphör. Här, på andra sidan jorden, har tiden upphört att existera. De jag älskar sover när jag är vaken och är vakna när jag går och lägger mig. Platser som är mina hem att längta till, ligger i kyla och mörker när solen skiner och det är 30 grader. Jag flyter. Allt flyter. Dofterna och ljuden. Smakerna. Det är sånt som inte fastnar på bild, men som sätter sig i kroppen. Eucalyptus och kakaduor (eller vad de heter). Smakerna. Kaffet är inte svart, det är long black. Mango är som att äta guld och vågorna slutar aldrig att slå mot stränderna. Som de alltid gjort och kommer att fortsätta göra långt efter att vi försvunnit. Stjärnhimlen har andra mönster och både jag och mina bekymmer blir till knappnålar i en enorm evighet. Jag är så tacksam för varenda minut denna resa givit mig. Jag tror jag är förändrad. Allt har mjukare kanter och jag vet vad jag måste göra nu: skriva mer. Författa. Det är vad jag kan, det är vad jag ska göra. Det är först nu, i slutet av den, som jag också förstår hur viktig den varit för mig och M som...

För ett tag sen läste jag en kommentar eller ett inlägg eller whatever i en Facebook-grupp som jag numera besöker så sällan jag kan. I gruppen finns författare och alla vet bäst, vilket borde vara en matematisk omöjlighet. Varje gång jag går in och läser sjunker mitt självförtroende till strax under nollstrecket, så för att lyckas slutföra pågående romanprojekt så har jag har alltså slutat att gå dit. Hur som helst. I denna grupp gjordes ett inlägg om fenomenet liknelser och om hur dessa inte borde få finnas i den utsträckning som de finns idag. I böcker alltså. “För så pratar inte folk.” Jag tänkte inte på det så mycket mer just när jag läste det, men det var något som ändå började skava en smula. Senare samma kväll kom det ikapp mig snett bakifrån, jag kom på vad det var som störde mig: JAG PRATAR VISST SÅ! Tror jag inleder åtminstone en fjärdedel av mina talade meningar med “Kolla! Det ser ut som en…” eller “Det där lät som ett…” eller “Du ser ut som en *insert något mycket långsökt men ändå på sitt vis träffande*…” Jag vet inte vad jag vill uppnå med denna fason, de finns ingen uttalad tanke med det – jag tror helt enkelt att det är ett försök att göra världen begriplig för mig själv. Sätta den i sammanhang, bryta ner den med...

Det blev bara en helt ledig vecka denna sommar. Jag gnäller inte, det går ingen nöd på mig, jag ska resa långt bort i höst och än så länge har ingen kommit på hur man ska kunna äta kakan OCH ha den kvar. På sitt sätt gör jag det, trots allt. När jag sitter i gräset och skriver och rensar ogräs om vartannat. Om någon går förbi och glor över häcken ser det inte ens ut som ett jobb. Men till er vill jag säga: DET ÄR DET. Ett JÄTTEjobbigt jobb. Det går oerhört långsamt, men det går framåt. Med boken alltså. Jag har haft så mycket grubbel i omlopp senaste halvåret att jag till slut kontaktade min gamla psykolog som var mitt flöte i skilsmässan. Fjorton år senare… Det kanske speglar magnituden av den inre shitstormen. Jag funderade i flera veckor och skrev sen typ “Hej. Du kommer inte ihåg mig, men det du sa till mig för fjorton år sen påverkar mig än i dag och du är den ENDA psykologen som kunnat snacka med mig på det sätt jag behöver. Så… hjälp?” Det visade sig att hon visst kom ihåg mig. Om det är på samma sätt man minns en trafikolycka vet jag förstås inte. Men hon har tydligen följt min väg från vandrande katastrofområde till författare och det gjorde mig rörd. Vi ska boka en...