Det kanske är världskaoset. Eller perspektivet. Eller det faktum att livet rinner iväg. Jag vet inte, för jag hittar inte till källan, men jag känner av konsekvensen: min längtan har förskjutits.

Minns när jag diffust och stegvis flyttade hemifrån. Jag var ungefär lika gammal (eller ung förresten…) som min förstfödde är nu när jag liksom gled iväg. Tror ingen egentligen vet hur det gick till, men plötsligt var jag vuxen. ”Vuxen”. Bröt med barndomen och gick upp i något annat som var viktigare – friheten från allt. Självbestämmandet. Att lämna och gå vidare.

Och de lät mig gå. För det kommer jag alltid tacka dem.

Satt på bussar hela tiden. Mitt starkaste minne från den här tiden är olika bussar och känslan när jag slog mig ner i sätet, laddade freestylen med ett TDK-band, sjönk in i musiken medan landskapet drog förbi utanför fönstret. Fält och hagar, skogar och avtagsvägar som sakta men säkert blev civilisation när Stockholms förorter tornade upp sig för mina tonårsögon. I höjd med Kungens Kurva började hjärtat slå. Som att komma hem och bort på samma gång.

Livet började i Kungens Kurva. Förhoppningarna fanns på Liljeholmen när jag klev av och blev ett med T-baneanonymiteten. Gled in i en annan puls. Möjligheternas blodomlopp. Här kunde ingen bestämma över mig.

Jag var mitt eget öde. Osedd och fri.

Nu. När bilen (för jag har eget körkort nu!) följer E4-ans ström genom filbyten, vägarbeten, omläggningar, grå asfalt. När jag växlar ner och upp där inuti det döda plåthöljet. När jag har blicken i döda vinkeln.

När jag kommer till Kungens Kurva… slutar mitt hjärta att leva.

Något stänger sig. Något blir otillgängligt. Något sätts på vänt.

Det är inte längre min stad. Det kanske är världskaoset. Eller perspektivet. Eller det faktum att livet rinner iväg, men jag hör inte hemma här längre.

Jag längtar till skogen. Dofterna. Platserna där blicken får vila. Där tystnaden får öronen att ringa av tomheten och där de små sakerna känns som stora. Där inget försvinner i mängden och där allting syns.

Det kanske är världskaoset. Eller perspektivet. Eller det faktum att livet rinner iväg, men min längtan är en annan nu.

Är det samtidsmänniskans eviga förbannelse – att aldrig bli riktigt hel? Att alltid sakna något.

Eller så är det meningen med allt – att aldrig sluta längta?

Bort eller hem. Att ständigt färdas.

En lycksalig förbannelse.

Däcken rullar över landsvägsgruset. Jag styr bilen i kringelikrokar mellan hagarna och husen, genom den täta skogen och kalhyggena. Vi kränger i kurvorna, jag parerar groparna, håller blicken på vägen för ibland får vi möte av en traktor. Han sitter bredvid mig och väljer musik på min telefon. Snart strömmar Queen från högtalarna via den omoderna sladden som glappar.

I sometimes wish I’d never been born at all.

Han höjer volymen och tittar ut över fälten, för det är sånt han gör. Sitter i stillhet och förundras en stund. Vet ingen som är så bra på att leva som han är. Jag ser hans profil i ögonvrån. Den ljuvliga hakan, det tjocka håret. Jag vet precis hur obeskrivligt len hans kind fortfarande är, hur sträv hans kalufs är mellan mina fingrar, hur det känns att sätta tummen i den lilla gropen i nacken.

Jag kan honom utan och innan.

Och jag förstår att jag är på andra sidan nu. Dimman är på väg att skingras och jag kliver ut i klarheten. Det är som att jag för första gången fullt ut förstår att jag varit förälder under alla dessa år. Nu, när det nästan är klart, förstår jag vad jag gjort.

Vad har jag gjort? Vad har jag ställt till med? Vad har jag förstört? Har jag barn?

Där, när jag tittar mig omkring på andra sidan dimman, ser jag att han litar fullkomligt på mig. Hela tiden har jag haft hans liv i mina händer och han har accepterat det, inte tvivlat. Varje dag. Ett levande liv som jag satt igång. Han tänker inte att jag någonsin ska krocka den här bilen som vi åker i. Han sitter lugnt. Lyssnar på Queen.

Han vet att jag bär honom. Jag som är så svag, så vek, så oseriös. Jag kan inte det här. Hela världen är en improvisation och jag bara hittar på dag för dag.

Det suger till i magen och paniken stiger mot hjärtat som svarar med att börja slå oregelbundet. Och jag tänker att jag absolut inte får dö nu, för han litar på att jag finns.

Måste finnas kvar. Får aldrig gå. Aldrig försvinna.

När vi kommer fram till den stora korsningen stannar jag och växlar ner. Han tänker inte på att jag gör det för han vet inte hur man kör bil och plötsligt känns det konstigt att jag gör det. Minns inte ens hur det gick till när jag lärde mig.

Jag är ju som han.

Svänger ut och axar. Sväljer. Och finns kvar.

Hela vägen.

Och hem igen.

”Bra kört, mamma.”

Som om han förstod.

Som om han förstår mer än jag.

Ibland vet jag inte om det är platserna eller jag själv som förändras. Kanske möts vi halvvägs? Så lagras alla mina värdefulla platser ovanpå varandra, inuti. Som årsringar.

Varje vår kliver jag in i min torpträdgård på ett nytt sätt. Och varje vår visar den upp sig i en form jag aldrig tidigare sett, sluter sig om mig. Absorberar mig lika mycket som jag sjunker ner i den.

Mitt barndomshem. Där kan jag numera, i minnet, förflytta mig ganska obehindrat mellan olika tillstånd. Går in i tid och rum och känner hur allt fysiskt transformeras i mitt medvetande.

Blundar och reser mellan tider. Reser mellan olika former av mig.

Allt i rörelse. Som om kanterna av minnet mjuknar och hårdnar. Ljuset faller olika, skuggorna och värmen i bilderna pulserar genom tiden. Jag står som betraktare. Tittar på när gången upp mot huset blir smalare och trädkronorna större. Står på trappan och känner doften av skolgång och höst. Den är alltid densamma, murkna löv och kompost, ruttna äpplen, nyklippt gräsmatta. Mörkret som sluter sig. Dagarna som går mot krispiga nätter.

Jag vet precis hur det slutar varje gång.

En tonårstid. En barndom. Ett ännu längre vuxenliv som summeras i lager på lager där det enda som är konstant är platsen. Rummet och resten expanderar och krymper.

Jag expanderar och krymper. Fyller upp mina lungor och lämnar för att gå vidare.

Jag sitter på mitt torp och ser ut över den här trädgården. Inte samma som förra året eller året innan dess. Alla de andra trädgårdarna är borta, och just nu har jag bara den här.

En stund.

Innan den stelnar och blir till ännu en årsring.

Tiden går och allt förändras. Vissa saker sker så gradvis att det inte märks – och sen plötsligt märks det jättemycket. Som det här med att ungarna växer upp. Varför var det ingen som sa något? Då, för länge sen, när man låg i en skrubb på SÖS med en miniatyr av sig själv intill. En som andades, rörde sig, levde. Då hade någon kunnat säga ”Nu har du skitit i det blå känslomässigt skåpet, ska du veta. Nu är du fast. Oavsett hur det går med allt annat, kommer du inte loss från honom. Du har signat på ett kärlekskontrakt olikt alla andra.”

Det hade någon kunnat säga, men det hade ändå varit för sent där i skrubben. Det var påskrivet och klart. Hjärtat var sålt. En bit av själen för evigt förlorad till en annan människa.

Jag sa till honom härom morgonen att jag tycker om att vara i hans närhet, även om han sitter med stängd dörr och träder in i världar som aldrig kommer vara mina. Att hans existens gör mig lugn. Det behöver inte vara något särskilt. Han behöver bara finnas. Det räcker så. Jag sa att jag var rädd för honom i början, att jag inte förstod tillvaron längre, att allt var upp och ner. Att jag fortfarande kan titta på honom och se alla timmar han har funnits på en sekund.

Jag sa att jag älskar honom.

Nu är han på väg. Jag känner hans steg, vartenda ett. Som vibrationer långt härinne. Dörren som slår igen, ljudet av hans Dr. Martens i trapphuset, porten som öppnas och stängs. Och så blir det tyst. Överallt: tyst. Och mitt hjärta slår som besatt i önskan om att fånga något som jag hade, men som jag missade. Fast det hela tiden var så nära missade jag alltihopa.

Så känns det. För mig. Som att något avslutas, men för honom har allt bara börjat. Och jag älskar att det är så. Smärtan i mig är bara min, tomheten är min att bära och att fylla.

För även om jag hör stegen tyna bort kan jag också höra att de är lätta och starka. Han vet vart han ska.

Han är inte rädd.

Han lever.

Det är den bästa gåvan han kan ge mig – att leva.

Så inihelvete.

I den här samtiden verkar vi älska att byta namn på jobbiga saker för att få dem att försvinna. Ett sorts vuxensätt att ljuga så att vi tror oss själva. Alternativa sanningar, så att säga. Den moderna människans problemlösning.

På samma sätt försöker jag formulera om det faktum att jag är på väg mot ålderdomen med stormsteg. Inte klimakteriet väl? Inte jag. Som är 25 år. Inte ens förklimakteriet helst. Det måste finnas ett förstadie som inte känns lika definitivt?

Därför vill jag härmed deklarera att jag INTE är på väg in i övergångsåldern. Inte riktigt än. Än så länge är jag bara lite hormonutmanad…?

Att vara hormonutmanad är lite som att vara bakis (jag har varit ganska mycket bakis i mitt liv så jag är hyfsat väl förberedd, det får man ge mig.) – fast liksom HELA tiden. I flera dagar, veckor, månader. Vad vet jag – år?!

Och för er som aldrig varit bakis kan jag förklara.

Svettningar – natt och dag, numera. Ångest och en känsla av vilsenhet (”Vad gjorde jag igår nu igen…?”). Ifrågasätter allt – bla den egna existensen, men även saker som mitt föräldraskap, min kompetens, min person, bostadsort samt mitt sätt att leva generellt.

Ständigt sug efter något (gärna onyttigt, gärna ostbågar.). Väldigt törstig (har att göra med all vätska som går förlorad och sugs upp av lakan och kläder?). Fruktansvärd frossa (Googlade: ”…det kan även uppstå kylvallningar som inte är lika vanliga som värmevallningar” – man älskar ju att vara lite ovanlig…) – som att det uppstår en köld inuti som möts av kylkan utanför och SAMTIDIGT vara inslagen i gladpack som täcker varje por. Känslor av panik och av att det inte finns en utväg, helt enkelt.

Vidare: diffus huvudvärk, lite lock för ena örat då och då (?), svårt att tänka klart, galopperande viktuppgång, liten till ingen sexlust och vill BARA BARA sova (Fan vad jag ÄLSKAR att sova! Det är min hobby just nu.)

Men det är inte helt nattsvart, det skulle jag inte säga. För faktum är att jag – rent historiskt – aldrig varit så kreativ som under mina bakisdagar. Alla garden nere, reaktionsförmågan borta, alla mentala spärrar för långsamma för att stoppa mig.

Många av mina glasklaraste idéer och modigaste beslut har flutit upp under påverkan. De har trätt fram ur dagen-efter-dimman.

Så jag hyser hopp! När kroppen lägger av, växlar själva jag:et upp? Kan bara sluta i succé på en eventuell dödsbädd?

Jag må vara utmanad på olika sätt.

Men jag är fan inte död än.

Jag är ju bara 25, trots allt.

Det är fredag, sitter ensam i soffan och jag tänder några ljus för jag älskar levande ljus. Och lågor och öppen eld. Helst brasa, helst utomhus, när det tar sig rejält, gärna på gränsen till livsfarligt. Älskar ”på gränsen till livsfarligt”.

Ikväll får jag nöja mig med de tysta ljuslågorna som står där bredvid teven, alldeles stilla. Som en förnimmelse av verkligheten utanför betongen, en vag koppling mellan mig och de fyra elementen (ej lägenhetens fyra: kökselementet, det lilla i badrummet, vardagsrummet och i ungarnas rum – utan mer det basala, NATUREN som vi säger). Läser ibland om partiklar. Fakta om att luften i rummet blir livsfarlig att andas in när man har stearinljus tända. Men jag skiter i om jag dör tidigt på grund av partiklar. Kanske jag lever några extra år bara på ren vackerhet, tack vare ljusen? Blir svårt att bevisa. Min överlevnad kan ju ha varit ren genetik?

Jag omfamnar partiklarna. Älskar ”på gränsen till livsfarligt”.

Lever hellre så. You lose some, you win some. Orkar inte räkna ut hur fan det förhåller sig. Hur förlorandet står i paritet till vinnandet. Så många parametrar i det där. Plus: om döden räknas som slutet så förlorar vi väl i slutändan allihopa ändå.

Jag ska inte sätta mig på höga hästar, för när dagen väl är nära så blir det nog inte så jävla skojigt, jag hajar det. Men om jag så här dags i livet ändå sätter mig på en liten ponny, så vill jag säga: jag är inte särskilt rädd för att dö. Vissa dagar känner jag nästan lite att LET IT COME. Inte så att jag frivilligt kommer släppa taget, tvärtom, jag har alltid haft mycket svårt för auktoriteter. Kan tänka mig att jag kommer kunna vara rätt seg på sluttampen, när den nu kommer.

Så. Det är antingen det – eller: poff. En dråplig död. Den värsta sorten. ”Hej då, vi ses ikväll!” och sen falla ironiskt utför en alldaglig trappa. Eller ”Jag ska bara… [insert något meningslöst]” och sen poff. Jag kan tänka på den sortens olika dödar tills jag gråter nästan ett helt toarullesnytningsberg. Alldeles nyss så levde man och hade grejer för sig och planer och framtid och så VIPS är det bara slut. Det är för sorgligt. Ett helt liv som bara tar slut på en jävla sekund. Det kan ju inte vara meningen att det ska vara så? Jag tror alla de dödarna finns för att statuera exempel. Jag vill nog helst inte vara ett exempel. Jag vill hinna säga hej då. Eller blir det alldeles för mycket Hollywood? Jag vill inte vara en film.

Nej. Jag är inte rädd. Men jag är inte så sugen på att knalla vidare just nu heller. Har så sjukt mycket att göra, nämligen.

Men om det ändå skulle ske. Om det ändå blir så att jag faller ironiskt eller ”bara ska hämta skålen i översta skåpet” så vill jag bara ha det sagt: jag var inte rädd. För jag var nog förmodligen mitt uppe i något som jag tyckte väldigt mycket om.

Eller – jag VET att jag var uppe i något som jag tycker väldigt mycket om, för jag är det varje dag. Det här med att leva, jag när uppe i det. Alltid är det nåt att hålla på med. Aldrig passar det att dö.

Men om det ändå sker… mig, dig… se till att du var mitt uppe i något.

Livet till exempel.

Obehagligt att läsa om döden? Provocerande? Obekvämt? Ja. Fy. Men. Vem har sagt att det ska vara behagligt att leva?

Döden däremot. Den bara kommer ju. För att stanna. Sen vet vi inget.

Och. Betänk: den är nog ändå alltid värst för dem som blir kvar.

Jag går genom mörkret mellan de höga svarta träden och det är så där isigt som du inte tycker om. Hade du varit här hade du velat hålla min hand hårt för du är rädd för att halka. Du gillar inte fruset vatten. Jag, å andra sidan, gillar nog vatten i alla former.

Jag är inte rädd för varken mörker eller is. Eller kyla. Bara rädd för avstånd. Det är lite av ett problem jag har, som du vet. Jag vill gärna vara nära. Och när det är långt borta blir jag lite… jag vet inte riktigt vad jag blir. Kanske förvirrad?

Det är lätt att tappa riktningen.

Jag är stor nu, men ibland känns det som att jag bara leker vuxen för jag vet inte hur vissa saker ska göras på riktigt. Det är egentligen inte klokt. Men det är bara det att jag inte riktigt har lärt mig att sakna på ett vettigt sätt. Det blir mer som en sjukdom. Inte så användbart. Kan inte sortera och allt blir obegripligt.

Från och till skärper jag mig för det måste man ju också göra. Från och till. Tänker att logik är ett bra angreppssätt, räkna timmar och dagar tills du är tillbaka, blicka framåt, tänka positivt och allt det där. Men varje gång kommer jag på att jag inte alls tycker om logik. Och sen kommer jag på att du är superlogisk och helt underbar för att du är så olik mig och då saknar jag bara ännu mer.

Det är som att varje tanke innehåller en dold fälla som jag förr eller senare går i – för jag är så sjukt lättlurad. Och så sitter jag där, med en kopp kaffe, tittar på folk och drömmer mig bort till allt som är vi. Förut, nu och allt som är framför. Staden som flyter förbi. Lyckan över att du finns, allt som är så starkt och som blandas med alla milen som skiljer oss åt och paniken över… tänk om… Alla de där ”tänk om”. Och mardrömmarna. Så tydliga och så vidriga och jag vill bara byta ut min hjärna och hela mig själv mot något mer balanserat.

Träden. Mörka. Så höga ovanför mig, mot en himmel som inte ens är samma som den du tittar på där på andra sidan jorden. Musiken, också hög för att avleda tankarna. Jag håller mig i den och i de här orden. Får fast mark under fötterna och går stadigt på isen.

Och när du kommer hem ska jag hålla i dig så du inte ramlar.

För jag är stark. Det finns inget jag inte grejar.

Men man måste väl få känna?

Vad är poängen annars?

Med livet.

För fan.

”Kan man koka pasta i sina egna tårar? Det borde funka, rent logiskt.”

Ja. Rent logiskt. ”Och då behöver man inte salta.”

Den här iskalla tiden på året är fylld med den här typen av frågor och resonemang. Årstiden är jullov och pågår och pågår. Jag har paus ibland. Till exempel mellan Ica och hemmet, mellan tvättstugan och evigheten. Amen. Och i sprickorna ser jag lite av mig själv passera. Som en snabb skugga, ett fladder i ögonvrån som man är säker på var på riktigt, men det går ändå inte att förklara för någon annan. För ingen kommer ändå tro dig.

Det känns som att jag tynar bort. Skrumpnar.

Ja. Absolut. Borde reflektera, meditera, planera, fascinera. Känna friska vindar, vakna till liv, kliva upp tidigt, läsa djupa böcker, tänka höga tankar. Men jag har ingen lust och jag vill bara sova. Får tvinga mig till allt. Och för varje litet tvång känns det ändå lite bättre. Tvingade mig till exempel att skriva det här inlägget. Ibland måste man forcera annars blir det fan inget gjort.

Jag mår inte bra av för mycket ledigt för jag vet inte vad jag ska göra med all tid. Ramlar ner i meningslöshet och apati. Och det i sin tur drar ner mig ytterligare i tomheten. Och där nere – i tomheten – finns de riktigt hemska tankarna som ingen jävel mår bra av att konfrontera, inte ens i terapi. Somligt ska man låta bero. Det är ändå bara vanföreställningar, framställda i en inre overklighet. Såna ska man kväva, inte nära. Man bör göra som med små barn – avleda. Rikta om blicken.

Så nu skiter jag i det här. Nu börjar jag jobba. I hopp om att det ska väcka någon slags kreativitet och lust. Det låter deppigt, men faktum är jag känner hur blodet tinar lite nu. Och det blir ljusare, flera minuter varje vecka just nu.

Kanske ska jag drömma mig bort en stund? Kanske ska jag skaffa några mentala fröer? Någon exotisk variant, med växter som ingen har sett förut. Kanske ska jag plantera dem redan ikväll, låta dem gro i värmen från mina hårda hjärtslag? Kanske har de börjat växa redan imorgon?

Och jag kan vattna dem med mina egna tårar.

Det borde funka.

Rent logiskt.

Jag har en liten pall i köket som är mitt kontor. ”Kontor”. Där samlar jag travar av böcker och block och lösblad och mappar och skit. Just nu ligger den ett par böcker om kreativitet, en om stories samt en klients första bok (jag har fått äran att hjälpa henne med redigering av nummer två) och en massa lösa blad med anteckningar jag skrivit – men inte själv kan tyda.

Många av blocken är ganska prick halvfyllda (Fattar inte varför jag lägger av hela tiden? Mitt i liksom?). Sidor är utrivna eller överstrukna på ett dramatiskt vis, som att nej nu för det tamigfan vara nog. En del mindre är helt nya. Små snygga anteckningsböcker som man öppnar med ett litet stänk av nyfikenhet, bara för att upptäcka att de aldrig blivit rörda. Alla rader tomma. Vissa har inga rader alls och då vet man att de införskaffats under en kreativ period. I ett mood där jag kände att nehej, jag är en fri människa, jag behöver inga rader, jag vill bara skapa, utan gränser etc etc. De så kallade ”prettoblocken”.

Gång på gång börjar ägaren till alla dessa papper och block om på nytt i tron att denna gång, då jävlar ska det bli ordning. Det ska punktas upp, struktureras och sorteras. Nya sidor påbörjas, alltid med ganska fin handstil där i starten. Man kan se att skribenten, trots allt, verkligen försökt skärpa sig. Det kan finnas streck och rutor och punkter för att dela upp och göra klottret lättläst. Men sen händer något, samma sak varje gång. Det börjar spåra ur och man kan se en antydan av kamp hos skribenten som emellertid ganska snart ger upp och börjar plötsligt anteckna som en crazy person överallt. Inget går att förstå och det är helt obegripligt varför hon ens plågar sig igenom detta uppenbart misslyckade projekt.

Hon eftersöker en logik, det är tydligt. Det måste finnas en logik i detta, ett mönster. Kanske om man vrider lite på blocket?

Men det finns ingen logik. Det finns bara en förlorad själ som famlar blint i sitt sökande efter kontroll. En sån som sorterar i högar efter former, inte efter innehåll, vilket gör att inget någonsin ändå går att hitta. Som bara kastar allt i en påse och stoppar in den i en låda, ställer lådan i garderoben och sen omgående glömmer dess existens. För det finns ju massa saker som är ROLIGT som behöver göras.

Famlande, kämpande. Bland lådor och högar. Som ett livsverk, fast tvärtom.

Och även fast jag vet att det är obotligt det här tillståndet, så släpper den aldrig taget – känslan av att det finns en morgondag då allt plötsligt klarnar. En morgondag då allt ska sorteras, ordnas och bildar harmoni i skåp och lådor och travar. En dag då jag njuter av att organisera, en dag då jag hittar det jag behöver (åtminstone samma halvår som jag faktiskt behöver själva grejen), en dag då lakanen manglas, strumporna hör ihop, glasen har samma utseende och sladdarna inte går tvärs över vardagsrumsgolvet likt dödliga spionsnubbeltråder.

Den dagen. När den dagen kommer.

Då ska jag ställa in dammsugaren i garderoben i hallen.

För då kommer den få plats där.

Men det lär inte bli just imorgon.

För jag har så sjukt många tomma block att fylla med obegripligheter. Och det, mina vänner, är mycket, mycket, mycket roligare.

Jag tittar på honom från köksbordet. Rastlös (jag har satt spärr på mig själv för mitt eget mobilanvändande och dagens surfpott tog slut redan kring lunch). Fingrar och tankar far som flipperkulor. Ner i den lagom vattnade blomkrukan, sorterar några räkningar helt i onödan (jag sorterar väl aldrig saker för fan?), far upp och torkar av något för fjärde gången. Kanske skulle sätta på en tvätt?

Sätter på en tvätt.

Tillbaka vid köksbordet. Tittar på honom igen. Han nynnar på en sång, kan vara en som han fick på skallen efter gårdagens tyskalektion. Det låter så. Fötterna står stadiga framför spisen och stekspaden puttar ömsint runt i stekpannan. Den lilla sången försvinner nästan i fläktljudet.

Tålmodigt lyfter han pannkakorna, en efter en, från pannan till fatet bredvid. Mäter upp smet, ringlar ut den för att hastigt släppa decilitermåttet och istället greppa gjutjärnspannans skaft. Den väger bly och han är kort. Han häver sig upp på tå. Och sen lugn. Puttar med stekspaden.

Jag är alltså helt överflödig. När fan hände detta? Ska jag sitta här och betyda ingenting nu tills han flyttar hemifrån? Det går ju nästan inte att acceptera. Ändå är det bara att tugga i sig.

Men nu handlar ju inte allt här i världen om mig, har det visat sig. Det handlar om honom och det handlar om pannkakor. För när jag sitter där, trumpen, utan snuttemobil, utan mål, utan betydelse så inser jag plötsligt att jag fyller den kanske viktigaste funktionen på länge.

Jag bara liksom… är. Är där. När han gör. Ibland tittar han upp, söker förmodligen min bekräftelse, liksom stämmer av att han är på rätt väg. Och eftersom jag inte stirrar ner i en skärm så möts vi och det känns bra.

Som att det enda som krävs för att han ska fortsätta framåt är att han vet att jag är där. Om han skulle bränna sig eller så… vilket han också gör… och jag är sjukt redo att trösta (jag har ju för alla gudinnors skull varit uttråkad i garanterat 30 skitlånga minuter).

Det svåraste som finns är att titta på. Att inte lägga sig i.

Ändå är det precis det som så mycket handlar om. Att finnas där, lagom.

Ibland är lagom det svåraste som finns.