Frida Spikdotter Nilsson

Eltandborsten surrar mot emaljen och vibrationerna får hela skallen att kännas som en humla. Som om inte tristessen i att borsta tänderna var tillräcklig, spär jag på måndagskänslan med att glo håglöst ut över vår tragiska bakgård. Allt är prydligt planterat och organiserat i “rabatter” infattade i aluminium. En långtråkig och kontrollerad – smakfull antar jag? – plats med lättskötta växter. En själsligt stendöd trädgård som inte kräver kärlek, knappt ens vatten. Till och med om somrarna ser den ut som en stäpp.Mellan taniga trädstammar springer färglada barn i grådasket. De vet tydligen inte bättre än att bara liksom njuta av livet?Tandborsten surrar. Det suger i magen på ett obestämbart sätt. Är det ångest? Är det förväntan? Nytt år kan ju framkalla både det ena och andra mycket intensivt. Det är inte säkert att man ska veta hur man känner. Huvudsaken är kanske att man känner? På ett utebord springer en overallklädd liten kropp fram och tillbaka mot en vuxen påbyltat staty. På håll ser de ut att vara lika långa. Det ser komiskt ut, en synvilla. Som en lek springer barnet fram och tillbaka mot vad jag antar är förälder – om och om igen – på det där upprepande sättet som endast ungar kan uppskatta. Leken består i endast detta – springa, krama. Springa, krama. Föräldern står, barnet springer, barnet kramar. Om och om igen. Men det...

Jag är ju ny på det här med att liksom… ja… hur ska man säga… att ha skrivit en bok. Och jag är nästan (men bara nästan!) generad över alla lovord som kommer till mig på alla möjliga olika sätt – i kommentarsfält, recensioner, ut ur munnar och i små meddelanden. Och nej. Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar att inte alla älskar den, vem tar ni mig för? Hajar att det bara är de som blivit verkligt berörda som hör av sig och därmed inte är en representativ grupp. Men ÄNDÅ! Tillräckligt många hör av sig med tillräcklig fantastiska reaktioner för att jag ska ligga sömnlös om nätterna med huvudet i ett rosa moln. Inte gjort det sen jag var nykär.Två återkommande reaktioner fascinerar mig. Det är som två lika vackra sidor av ett extra sällsynt och värdefullt mynt. Å ena sidan: “Jag läser massor – och Efter Morris sticker verkligen ut i bokfloden som nåt utöver det vanliga!”. Å andra sidan: “Jag hade nästan helt slutat läsa vanliga böcker – men Efter Morris gav mig läslusten tillbaka!” Jag vet inte, men det här gör mig så rörd att jag nästan inte kan hantera det. Tänk att få vara på toppen av människors enorma bokberg för hela långa året? Tänk att ha väckt människors borttappade läslust? Tänk att få vara på dessa två helt omöjliga platser...

Det finns folk som kan sippa på saker, långsamt. Det finns människor som kan ta bara lite snacks, för sen är de nöjda. Jag har också sett några som lägger ner besticken mellan varje tugga. Som kan prata en stund, luta sig tillbaka och sen sakta förse sig med en matbit till. De här människorna är mina idoler. I min värld är de perfekta. Det känns kanske lite franskt eller så? Sofistikerat. Finlemmat. Graciöst. Måttfullhet är tamigfan en dygd. Eller vad det heter när nåt är upphöjt. När det är klass på grejerna, liksom. Socialt kapital heter det väl på akademiska? Och tro mig, jag har försökt. Oj, oj, oj. Jag tror jag försökt MER än jag inte har försökt, om ni förstår hur jag menar. Varje gång jag försöker vara perfekt (som i långsam och eftertänksam och kanske lite fransk) så är det som att en jätteorm släpps lös inuti kroppen. Ju långsammare jag försöker vara, desto mer galen blir ormen. Ett exempel. Någon trevlig och generös beställer in lite nötter på krogen. Jag kan då inte tänka på nåt annat än dessa nötter. De ska småätas, jag vet, det är inte huvudrätten och jag tänker att jag ska ta en endaste ensam liten nöt, men det blir ändå alltid minst tre varje gång, kanske fyra eller fem. Och sen börjar ormen. Jag. Får. Inte. Ta. Nötter. Jag...

Nej, man kan inte sitta och vänta på inspiration – ska det bli böcker måste man skriva ändå. Det har alla överkloka gurus så rätt i. Man får låta fingrarna klättra omkring på tangenterna som små fyllon på väg hem från krogen vid fem. De faller hit och dit och i bästa fall blir det nåt som går att behålla. I sämsta fall försämrar de något som från början ändå var rätt hyfsat. Men ni vet. Görandet är det enda icke-artificiella botemedlet mot ångest. Därför skriver jag varje dag i ur och skur. Åtminstone en rad. För den raden kan vara början på något. Den lilla skitraden kan trigga en tanke – eller en till rad. Och en till. Och så vidare. Raden blir ett stycke, stycket blir en sida, sidan blir ett kapitel och… ja… ni hajar hur det går till. Någon har sagt att skrivande är som att köra bil i mörker. Man ser bara typ 25 meter i taget, men vet ungefär vart man ska – därför fortsätter man. För en dag kommer man hem… Medan jag har sysslat med att lägga rader till varandra har jag åldrats. Det märks på flera sätt. Numera är jag gråhårig, händerna är som små landskap av fåror och knölar och huden har liksom lösts upp omkring mig medan jag suttit och skrivit. Jag har liksom blivit… mjuk… på ett...

Nuförtiden använder jag mest den där emojin som tittar mellan fingrarna med ena ögat. Den summerar läget så väldigt på pricken. Hela dagarna går ut på att göra saker som jag bara nästan vill vara med om. Jag skickar konstiga mail, säger ja till saker som i princip är omöjliga, arrangerar tillställningar och bjuder in till händelser som bara är till hälften genomtänkta, om ens det. Hade jag fortfarande gått på kontroller hos BVC-sköterskan hade min utvecklingskurva förmodligen varit långt över genomsnittet. Jag hade fan byggt själva lådan man ska lägga klotsarna i och därefter slöjdat kuberna och trekanterna som ska passas i hålen. På frågan om jag kunde sätta samman fyrordsmeningar hade jag reciterat Dante och kanske en dikt av Malmsten. Kan man få för mycket utveckling? Efter att ha suttit i en och samma bok-kokong i nästan två år, har jag klivit ut och blivit en sån där sjuhelvetes trollslända från urtiden med ett vingspann på nån dryg meter. En som vinglar hit och dit i vinden med en tunn bräcklig kropp i mitten och en mycket, mycket liten hjärna. Otroligt liten hjärna. Som en knappnål. Påbörja en författarutbildning på heltid, hoppa på (och bli störtförälskad i!) en kurs i poetisk research med nya skrivsystrar, starta förlag, paketera böcker, starta nya kreativa samarbeten, byta vinkel på egna skrivworkshops, arrangera bokreleaser i fysisk och digital form…. Va? Jag...