Frida Spikdotter Nilsson

Jag försöker samla mig, men det är inte så väldigt lätt alla gånger. Jag känner mig utspridd. Skallen är en ihopslängd pytt-i-panna, tillagad av det jag hade hemma. Lite rester från åren som gått, färska gröna blad från trädgården, tusentals timmar från en redan skriven bok, en annan som än så länge är spröd och skör – men som ändå tillför en del smakrik möjlighetskrydda. Lite sönderhackat självförtroende, stora bitar av hybris, en nypa oro och en matsked eufori. Till detta – en syrlig samtidssås av förväntan och gravallvar, en knastertorr kravfylld leveransmacka och en iskall bärs med spår av energi. Jag är ett ihopplock. Det är väl det vi alla är? Små bitar av många saker som vi försöker göra det bästa av – utan att ens veta vad det bästa skulle kunna tänkas vara? Finns inget recept, inga regler, ingen som vet något alls egentligen? Vi är lite på chans. Nu har jag slagit mig ner i trädgården och tänker att det ska råda harmoni och fokus, trots att jag vet att det inte är så det funkar, åtminstone inte för mig. Det tar dagar innan kroppen lugnat ner sig. Innan fingrarna slutar fippla, innan tankarna slutar fara som reptiler fram och tillbaka. Föreställer mig dem som de snabba ödlorna på stentrappan vid gröna dörren. Dyker upp och försvinner, omöjliga att fånga, omöjliga att göra något vettigt...

Jag säger det direkt: det här inlägget innehåller en (minst?) fet spoiler. Så om du tänkt läsa Efter Morris, läs helt enkelt inte detta. Consider yourself härmed varnad! Det är lite på förekommen anledning som jag känner att det här inlägget behövs. Någon kanske minns det desperata inlägget där jag intervjuade mig själv? Det här inlägget är besläktat med det, låt oss säga att texterna är… kusiner. Här finns frågor och här finns svar, men den här gången handlar det inte om mig, utan om kvinnorna i boken. Väldigt mycket mer intressant, tycker jag personligen… När boken släpptes lös som ljudbok nådde den ut till en helt ny publik. Till min stora glädje. Och ju fler som läser, desto fler hör av sig och ställer frågor. Och eftersom jag alltför sällan, till mitt stora förtret, hamnar i sammanhang där jag får diskutera bokens alla dimensioner får jag helt enkelt ta saken i egna händer. Och mina händer är ju, som bekant, i första hand skrivande… så det fick bli ett inlägg. Som du alltså INTE ska läsa om du tänkt vara oförstörd som en nyfödd bebis inför din egen läsning av Efter Morris. (Nu har jag varnat twice, okej?) Så. Here goes…Vad har Alex för diagnos? Svar: Hon har ingen. Hon är bara sån. Jag har aldrig tänkt mig henne som en person med diagnos. Däremot en driftig språkperson...