Krama tillbaka – för snart är det för sent…
Eltandborsten surrar mot emaljen och vibrationerna får hela skallen att kännas som en humla. Som om inte tristessen i att borsta tänderna var tillräcklig, spär jag på måndagskänslan med att glo håglöst ut över vår tragiska bakgård. Allt är prydligt planterat och organiserat i “rabatter” infattade i aluminium. En långtråkig och kontrollerad – smakfull antar jag? – plats med lättskötta växter. En själsligt stendöd trädgård som inte kräver kärlek, knappt ens vatten. Till och med om somrarna ser den ut som en stäpp.Mellan taniga trädstammar springer färglada barn i grådasket. De vet tydligen inte bättre än att bara liksom njuta av livet?Tandborsten surrar. Det suger i magen på ett obestämbart sätt. Är det ångest? Är det förväntan? Nytt år kan ju framkalla både det ena och andra mycket intensivt. Det är inte säkert att man ska veta hur man känner. Huvudsaken är kanske att man känner? På ett utebord springer en overallklädd liten kropp fram och tillbaka mot en vuxen påbyltat staty. På håll ser de ut att vara lika långa. Det ser komiskt ut, en synvilla. Som en lek springer barnet fram och tillbaka mot vad jag antar är förälder – om och om igen – på det där upprepande sättet som endast ungar kan uppskatta. Leken består i endast detta – springa, krama. Springa, krama. Föräldern står, barnet springer, barnet kramar. Om och om igen. Men det...
Läs mer
Senaste kommentarer