Frida Spikdotter Nilsson

De smygande orden

Jag stirrar ut i mörkret utanför bilfönstret. Det är novembersvart och svinkallt, så där som det är i början. Innan man vant sig för säsongen. Man lider och vill gråta, men sväljer som man gjort sen 1972. Jag har alltid ansett att kyla har något mycket orättvist över sig. Jag blir förnärmad av den och kanske lite förbannad. Numera har jag mycket svårt att se filmer eller läsa böcker som utspelar sig i snö. Jag blir helt enkelt för provocerad. Den där oerhört långa filmen där Leonardo diCaprio krälar fram på underarmarna, iklädd björnfäll, var något av det vidrigaste jag sett. Nåväl. När jag sitter där, med sätesvärmen på max, och glor ut på den ogästvänliga verkligheten kommer en besynnerlig tacksamhet över mig. Vi har precis lämnat Värmlands bokfestival där vi sålt nästan noll böcker på två dagar. Vi har slitit som djur för att få ihop det, men de sista timmarna ville jag mest bara åka hem och dra nåt gammalt över mig. Ändå sitter jag, dödstrött med värkande rygg och får en släng av Dalai Lama? Plötsligt förmögen att se det lilla i det stora, som nån slags världsfrånvänd mindfulnesspredikant med medfött lösningsfokus och positivism inskrivet i sina alltjämt pastellfärgade DNA-strängar. Jag blir glad helt enkelt. Glad fast saker och ting delvis är rätt värdelösa. Är det inte det som är mindfulness? Okej. Så vad är jag...

Läs mer

Till varje pris

Stämningen i salongen förändras i samma sekund som han kliver upp på scenen. Det är något med hur han rör sig. Och att han har en ljusgrå kostym, den krockar illavarslande med orkesterns enhetliga svärta. Det är bråttom nu. Han tar snabba målmedvetna steg fram till mikrofonen. “Ursäkta att vi bryter konserten här, men jag undrar om det finns läkare eller annan sjukvårdspersonal i publiken?” Det finns det. Flera personer reser sig simultant och tränger sig förbi besökare som flyttar på sig så gott de kan i bänkraderna. Lamporna tänds. Platsen blir plötsligt en helt annan än den vi kom till för en halvtimme sen. Orkestern håller sina instrument så stilla det går, ändå låter det. Det knäpper och ljuder. Som att musiken inte vill ge upp. Jag sitter uppe på balkong, tredje raden, och tittar på när de vårdkunniga tar sig ut genom dörrar här och där nere på parkett. På min motsatta sida, högt ovan golvet, tvärs över scenen, sitter en äldre kvinna orörlig i sin stol. Besökare intill försöker skaka liv i henne, men det går inte. Dörren slås upp, några vaktmästare kommer in och bär ut henne varsamt mellan sig. Allt går fort och är över på ett par minuter och jag vet inte varför, men jag blir så rörd att jag behöver börja gråta. Det är något med den mäktiga kunskapen hos vårdfolket. Och...

Läs mer

Leva som en ormbunke, dö som en duva – och ett förlag blir till

Nitwit Förlag såg sina första solstrålar sommaren 2022 och en väldigt lös och dimmig framtidsdröm hade förverkligats. Det var odramatiskt. Vi hade nog – undermedvetet – varit på väg dit under många år, men på något sätt föll allt på plats just den här sommaren. Det blev inte särskilt mycket semester. Det blev bokutgivning istället. Teknik och litteratur Vi är bra på helt olika saker och våra hjärnor fungerar på helt olika sätt – men fascinationen för rolig, annorlunda och smart litteratur har vi gemensamt. Vi vet att våra kompetenser kompletterar varandra. Det har de gjort i alla våra...

Läs mer

Lillian, Bodil och Bojan

Morsning! Det gör förvisso ont när knoppar brister, men det är inte helt angenämt när mörkret faller heller. Åtminstone inte när man vet att det kommer dröja rätt länge innan det lättar igen.  Jag har länge haft en fungerande (för mig…) metod för att klara av den mörkare perioden. Den tar mig över till andra sidan, stegvis.   En fest, en middagsbjudning, en konsert. En teaterföreställning, en middag till, en föreställning till, en utflykt, en film, ett nytt recept, en föreläsning. En bok, ett möte, en oväntad vänskap, en utställning, ett infall.  Jag kastar gärna olika former av kultur framför mig under vinterhalvåret. Strör ut tillfällena med lagom avstånd och låter det helst inte gå en vecka utan. Sen kliver jag på dem. Hela tiden blickar jag framåt, ögonen söker små ljuspunkter i kalender och kommer ihåg att det finns ett liv: Där! Där framme lyser det. Där finns räddning. Dit går jag. Magen servar mig med ett litet snabbt sug av förväntan.  Min kropp livnär sig på små framtidshopp på stenarna över den mörka kalla floden. Annars hade jag kanske givit upp.Annars hade jag kanske aldrig klivit upp. Låt Bojan flyga…  I helgen var jag inbjuden till Litteraturutveckling Sörmlands konferens Låt boken flyga på Solbacka vid Stjärnhov. Nästan femtio författaraspiranter och en fullspäckad helg med både inspiration och kompetensutveckling kring skrivande och utgivning.  Jag var inbjuden som “rookie” och...

Läs mer

Ordens rotsystem

Jag skriver i princip dygnets alla vakna timmar just nu. Den ena formen avlöser den andra och det verkar som att texterna liksom sprider sina rötter in i varandra i någon slags ursinnig växtkraft. De kräver att få existera, de verkar nästan tävla med varandra om min uppmärksamhet. Det är som att vara ensamstående småbarnsförälder igen. Jag blir helt matt. Men jag känner att ett resultat är på gång. Det är överhuvudtaget mycket på gång. Det är barnböcker, vuxenböcker, en kreativitetsbok och Nitwit Förlags första externa författare. Det är översättning och nyutgåva av Efter Morris som pocket. Det är en kortlek, ett scenframträdande, en litteraturfestival och ett medlemskap i Författarcentrum Öst. Det är SkrivOrangeriet och skrivcoaching med klienter och en och annan workshop. Det är ett rotsystem av saker som alla härstammar från och en och samma plats: mitt skrivande. I en skrivövning för SkrivOrangeriet tog jag en del av Den tredje lådan och byggde på. Uppgiften var: en karaktär, en maträtt, en farkost och ett levande djur. Jag blev lite road och fan vet om jag inte behåller detta – åtminstone i någon form. Varsågoda. Jag ger er Rakel. Och när ni läser boken kommer ni förstå vem hon egentligen är… Utdrag ur pågående romanprojekt, arbetsnamn “Den tredje lådan”: Rakel visste att hon var en människa, men hon kände sig inte som en. Hon petade i pajen. Äggstanningen...

Läs mer

Prenumerera på nyhetsbrevet:

Senaste kommentarer