Frida Spikdotter Nilsson

Skriv för att du lever – och lämna svaret på en gåta

Hejsan,Jag hörde ett radioprogram om döden. Eller egentligen handlade det väl snarare om livet och om hur man kan göra det så långt som möjligt – kanske evigt? Forskare, filosofer och renlevnadsmänniskor pratade på om olika metoder som förhindrar åldradet, om hur vi idag har teknik som kan stretcha våra fysiska förutsättningar. De var proffs på sina saker, men jag hörde bara en samling ångestfyllda människor som lägger hela sin livstid på att desperat skjuta bort tanken på att vi ska försvinna en dag. Under tiden målade jag ett dörrfoder och försökte ignorera ett halsont (som senare skulle visa...

Läs mer

Än klappar hjärtat

Han gick ut, till slut. Den där som en gång i tiden var rågblond, som hade runda kinder och knubbiga underarmar som han hängde om min hals när han somnade som en liten koala mot mitt bröst – på nåt kafé, nån krog, nån fest, nån parkbänk. Han stängde av allt och somnade tryggt med nappen dinglande mellan de små andetagen. Minns doften av äppelgröt och choklad. Minns värmen precis bakom örat. Håret som föll fram och kittlade kinden när han pussade mig på pannan. Samma person tog studenten. Sprang med tusen andra, rakt in i framtiden, med champagnedoftande andedräkt och blicken i skyn. På smala starka ben, med huvudet högt och händerna mot himlen. Den ljusnande framtid är hans. Det har den alltid varit. Men vem är den där medelålders kvinnan på bilderna? Hon i den röda klänningen, lite rund, lite hukande och med ett smil som tar upp halva ansiktet? Rynkig, lite grå, men glad ändå. Vem fan är det? Som böjer sig över honom och frågar om hon ska ta hans snygga skräddarfixade dyra kostym medan han åker flak. Som ser så redig ut och har ett sken som bedrar. På några av bilderna kramar hon min son, ger honom en puss. Hon måste stå honom ganska nära då? Men vem ÄR hon? Det kan väl för fan inte vara jag? Jag tog ju nyss studenten...

Läs mer

Ingen minns en abstraktion…

Vi står, något vilsna, på byggmarknadens stora asfalt med varsin bultsax. Solen gassar, det är varmt i luften och för första gången den här våren vill man inte gråta när man går ut i bara jeansjacka. Vi har precis parkerat den gamla röda Forden, trotjänaren som inte fegar ur trots lågt däcktryck, pajad servo och elhissar som öppnar och stänger sidorutorna lite på känsla och aldrig efter behov. Framför oss tornar en hög med armeringsjärn upp sig, den når mig upp till brösthöjd, jag ser ut som en fyraåring – och känner mig som en. För ett par somrar...

Läs mer

Stunder att samla på

Jag läser högt på engelska medan han diskar. Det låter förjävligt och han får hjälpa mig med ganska många ord. Förklara och beskriva och framförallt – uttala. Inget rostskydd i världen kan rädda min gamla gymnasieengelska. Sen tar han över. Det låter bra, det flyter, han kan alla orden, som ett vackert och levande vatten rinner de ut på köksbordet. Vi har olika ursprungsspråk, ändå förstår vi varandra bättre än de flesta. När jag lyssnar tittar jag ut genom fönstret på hackspetten som sitter i rabatten och snor alla mina maskar. Tittar på blåmesen som landar på en av stolarna i bersån. Tittar på solen som gör de nykläckta kastanjebladen så skirt gröna att det gör ont längst in alla tappar och stavar. Jag samlar på allt. Orden skjuter som pilar och plötsligt är det omöjligt att värja sig. De träffar mig överallt. De lägger sig som en hinna på mig, absorberas genom porerna när jag förstår att det är precis så det är. “We write so that we can speak back to the world. We write to assert our presence. We write to try to narrow the chasm between what we see and feel and connect with another. We write to penetrate into the unseen worlds around us and explore different possibilities of life. We write because we’ll feel empty if we dont’t. We write because we’ve witnessed...

Läs mer

Bara en kvart till

Jag tror aldrig jag har velat gå upp en enda morgon i hela mitt liv. Det har aldrig hänt att jag slagit upp ögonen och känt mig utvilad och det finns inte en enda gång, som jag kan minnas, då jag inte känt “bara tio minuter till”, “bara en kvart till”. Allt detta utspelar sig till tonerna av en känsla av att vara lurad in i ett system som alltför sällan ifrågasätts. Varje morgon är jag därmed arg en liten stund innan jag fogar mig i ledet. För att inte skapa missförstånd här: det betyder inte att jag inte sett fram emot dagen eller så, men det betyder att jag aldrig någonsin, när klockan ringt (eller jag har vaknat av mig själv) känt “Åh äntligen är jag vaken igen! Äntligen en ny dag nu vill jag gå upp och möta den!” (sådär som jag inbillar mig att många mindfulnessinstruktörer har det). Jag vill helt enkelt inte, ändå har jag gått upp hela mitt liv varje dag. Detta kan jag förundras över, rent filosofiskt. Det är ju svaret på frågan: är människans fri? Absolut inte, säger jag. Hon anpassar sig konstant till massa påhitt som ingen begriper sig på. Jag vill inte gå upp för jag har så mycket att göra om nätterna. Jag drömmer långa, ofta dramaturgiskt välkomponerade, intensiva och mycket närvarande drömmar. Det är som att nätterna är...

Läs mer

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: