Frida Spikdotter Nilsson

Jag visste naturligtvis hela tiden att den stod där i bokhyllan på torpet, mellan en svampbok och en Marguerite Duras (som jag inte läst men som jag köpt för att jag vill vara en sån som läser Marguerite Duras). Men jag har inte velat kännas vid den för jag bara tagit för givet att den är lika pinsam som min dagbok som jag skrev när jag var tolv. Men jag hade väl druckit ett par öl eller nåt, det kan ju göra vem som helst odödlig. Jag tog i alla fall ner den, bläddrade lite hit och dit och fastnade här och där på olika sidor och slungades in i tidens vägg. För man slungas inte GENOM tiden? Man slungas mot den och krossas som ett okokt ägg. Minnena kommer rusande som snöflingorna när man kör i vinternatten. Fokuserar man på fel sak blir man yr. Eller stjärnorna när någon gasar nåt UFO i Star Wars. Det blir svindel, fast rakt fram liksom. Att falla ner i brunnen och slå i den kalla ytan med ett skrik. Smärtan kom tillbaka, precis som då. Fysisk smärta går inte att återskapa, tack o lov. Men mental går alldeles utmärkt att återuppleva precis när som helst. Dofter, texter, musik. Okokt ägg direkt. Det var boken jag skrev (skulle gärna infoga ett årtal här, men jag minns inget) som ingen någonsin skulle påstå...

Jag slog mig ner i gräset med benen i solen och skulle öppna locket på laptopen, men det gick inte. Jag försökte åtskilliga gånger, tills jag förstod att jag försökte öppna den bakochfram. Så länge sen var det som jag använde den. Flera dagar. Det brukar inte hända. Nu är fingrarna tillbaka på tangenterna. De känns annorlunda. De känns som små leksaker som jag inte riktigt orkar ta på allvar och jag tror det är bra. För jag måste ändra riktning. Jag har nog vetat det en tid, men inte velat ta i problemet för vem vill ta i problem när solen står högt och alla ska vara fria och lediga och lyckliga? Okej. Jag säger som det är medan jag är modig nog att erkänna det: jag har haft för mycket att göra. Nej, ingen behöver säga told you so, för det blir så himla tråkig stämning då. Jag vill istället prata om hur bra det kan vara att ha för mycket att göra – och sen inse det. Kontrasterna ni vet. Vågrörelsen på torra land. Så här gick det till: jag oroades av att inte lyckas med nåt, så jag dubblade antal saker på agendan i tron om att det, rent procentuellt, borde innebära att något överhuvudtaget blir bra? Så resonerade jag – och tyckte det var logiskt. Nu är det tyvärr inte så det funkar. Rent...

Det finns en särskild plats jag passerar med bilen varje gång jag åker till och hem från torpet. Varje gång fastnar en liten bit av den på mig. Ibland glömmer jag att titta, den är nämligen inte så stor och lätt att missa (särskilt om man kör lite fortare än man bör?). Om jag missar den, drabbas jag ofta av ett intensivt vemod. En känsla av att det är för sent och att något gått förlorat, som om det var sista gången och jag aldrig mer kommer att kunna återvända. Så är det naturligtvis inte. Den ligger alltid kvar. Ljuset skiftar. Juniskymning, oktoberskymning. Årstiderna lämnar ljudlöst över till varandra, alltmedan vår existens tynar. Men platsen ligger kvar. Den är som en skärva av en saga. Mäktiga ekar i en hästhage som vetter ner mot en sjö. Under trädkronorna går blanka svarta hästar och betar. Det ser ut som en kuliss. En skiss som uppstått i en konstnärs huvud, ett minne som satts ihop av flera olika minnen med några droppar av ljusblå påhittad önskedröm. Den finns knappt och när jag passerar den, finns inte jag heller. Själva jaget upplöses och under de sekunder jag åker förbi är jag, för en kort stund, bara berättad. Jag blir en del av en saga, såsom sagor alltid tett sig för mig: knivskarpa i mitten, kantade av en suddig gräns mot det vi...

Om jag lyssnar noga kan jag höra det gröna i trädgården. Det viskar överallt. Eller så är det bara myggen som kommer och försvinner? I skymningen kommer grönskan smygande, med dov och mörk röst. Den växer i min riktning och jag kommer inte undan. Den vill säga mig något. Den vill påminna mig om något jag glömt. Det är så här varje vår. Jag behöver förstå allting på nytt. Det är väl så ett kretslopp fungerar: vi glömmer det eftersom det är så självklart att det pågår. Det knackar oss på våra spända axlar, försöker tala om för oss vad som gäller, det är det här som är grejen med liv, det börjar och slutar – hela tiden. Det viskar alldeles lagom tyst, men vi hör inget. Vi är upp i vårt. Det, i sammanhanget, relativt obetydliga. Vi hör inte, men vi känner att något är på väg åt helvete. Vi ser det. Naturen håller upp sin spegel och om vi vågar titta dit så ser vi det: det går åt helvete. Och dessutom ganska snabbt. Genom alla år har kyrkan trott sig veta vad ett helvete innebär och hur vi ska undvika att hamna där, men hela tiden har vi varit på väg med våra mänskliga fötter på jorden. Kretsloppet säger till oss att vi missförstått. Att vi tappat bort så mycket av det som räknas. Vi leker...