Frida Spikdotter Nilsson

Ryset ljuger aldrig

Ett möte, ett flöde av ord. Jag ställer frågor – klienten svarar, berättar, utvecklar, djupdyker. Lägger ihop mosaiken till ett vackert och personligt mönster. Vi lägger varsamt bit bredvid bit och samtalet böljar mellan oss. Studsar och hoppar. Vi har glömt bort tiden och att den kan gå, för det känns som att den står stilla. Och så händer det: ryset. Smyger upp från nacken nånstans, fortplantar sig över armarna, ner över låren och jag skriker “Där! Där har du det!”. Vi tittar båda förvånat på varandra med ögon som suddas ut av tårar. Vi har hittat ådern, den...

Läs mer

Med nervsystemet i en myrstack

I natt drömde jag att jag planlöst drev runt på olika kaféer i en okänd stad med mitt utskrivna bokmanus under armen. Oklart varför jag var där, oklart varför jag behövde fika så förbannat, oklart varför jag nödvändigtvis var tvungen att släpa med mig 437 utskrivna A4-sidor som nåt självgott psyko. Väl hemma (i något som inte alls såg ut som vår lägenhet, men var det ändå – enligt sedvanlig drömlogik) visade det sig att jag hade förlagt manuset på någonstans. Jag drabbades av panik och började ringa runt. Ingen hade sett röken av det. Till slut fick jag tag på någon som svarade kryptiskt och nonchalant att de trodde att de kanske sett det, men möjligen slängt det i återvinningen. Jag vaknade med grav hjärtklappning och ett vagt illamående. Huvudet tungt som ett stenblock på kudden. Sovrummet var svalt, men lakanen dyngsura. Jag öppnade inte ögonen, försökte vända tillbaka till drömmen och fortsätta leta, men det gick inte. Jag var ju så uppenbart tillbaka i den fysiska verkligheten. Under ett års tid, nästan dagligen, har jag skrivit på det här manuset. Bearbetat, ändrat historien, formulerat och formulerat om, dunkat huvudet i tangentbordet, garvat högt, förkastat, tjutit av lycka, gråtit och skrikit, sprungit på löpband, grävt gropar, fallit själv där i, klättrat upp igen, prokastrinerat, kommit i flow, bett om hjälp, bett till olika gudinnor, bett till mormor, varit...

Läs mer

Skrivövning: Gör din egen komposthög

Tänk om du skulle ta dina ideér på fullaste allvar, hur knäppa och omvälvande de än verkar te sig. Tänk om du skulle ge dem lite bättre förutsättningar att bli ihågkomna och marinerade till alldeles lagom mognad. För att skörda i rätt tid och på rätt plats. Egentligen sköter du det här utan att veta om det, i dina egna hjärnprocesser, men om du skulle börja organisera dina tankar lite – vilka nya skulle få fart?  Det finns teorier (bl. a hos Skinner ) om att det är själva akten att skriva som genererar idéer – inte tvärtom. Om det...

Läs mer

Skrivtips för texter i artikelform – för sociala medier och annat

Vad är egentligen en artikel? Det finns säkert regler kring vad som får kallas det, vad som ska betraktas som en blogg och vad som räknas som annan textform. Jag vet inte. Det fina med att inte känna till regler är att man gör lite som man vill. Och även om det finns en form tycker jag att det kan vara vettigt att bryta den då och då. Uppfriskande för friheten och för självbestämmandet. Nu låter jag den här artikeln (ja, det är en sån i mina ögon) beskriva hur du kan angripa skrivande i artikelform för exempelvis LinkedIn,...

Läs mer

Det slitna fingret

Den kom krypande för ett par veckor sen nu, denna symboliska fingeråkomma. Vi hade åkt ner till torpet över en natt, det var alldeles för tidigt på säsongen och alldeles för kallt men längtan trumfade all logik. Vi packade vattendunken och drog, nästan helt spontant, som de medelåldersrebeller vi är (det vill säga: när vi betalat alla räkningar i tid, deklarerat, tagit varsin C-vitamin, gjort en inköpslista samt storhandlat sket vi i allt och bara kastade oss iväg, rakt in i det välkända. Rena galenskapen.) När vi vaknade på morgonen efter sken solen och jag kände bokstavligen hur hjärtat liksom lyfte från sina muskelfästen i bröstkorgen. Det svävade en stund, mellan lakanet och takets vitmålade träbalkar. Det var så stilla att det var möjligt att sträcka ut handen och dra den genom lugnet. Har alltid älskat stunden innan. Torsdagen innan helg. Timmen innan tåget går. Fixet innan gästerna kommer. Dagarna innan löven spricker. Efter frukosten kastade jag mig ut i trädgården och började besinningslöst och oplanerat klippa och gräva, som för att kompensera för alla månader med isiga trottoarer under fötterna. Ryggen sved och händerna värkte, men inget av detta kände jag när jag, likt ett barn på ett nyöppnat Gröna Lund, sprang från attraktion till attraktion. Det var lite som en musikal utan ljud där sekatören och den lilla spaden samarbetade med mig i perfekt koreografi under en...

Läs mer

Senaste kommentarer


Prenumerera på nyhetsbrevet: