Olika nyanser av trött
Tröttma når oss med en fascinerande stor bredd och färgrikedom. Den kan vara både muskulär eller känslomässig, sitta i benen eller i tankarna. Den kan vara bedövande eller bara fungera som en lättare dimma över allt vi företar oss. Den kan vara övergående eller… ändlös? Tinnitusen tjuter. Ögonen klipper och grusar. Rörelserna fastnar halvvägs. Huvudet hänger och slänger. Benen tar sig fram i en värkd av sirap på ett golv av kvicksand. Trötthetsnivåerna – jag har besökt dem alla, upplevt dem alla. Förut hade jag ett komplicerat förhållande till dem. Nu tar jag det med ro. “Hej gamla kära medvetslöshet! Är det dags igen nu, alltså?” Dock. Numera äger jag tröttheten – låter den aldrig äga mig. Jag tröskar igenom, vägrar anpassa mig (för då skulle jag behöva sova lika mycket som en bebis och det hjälper ändå inte) och tittar istället på den med forskande blick. Undersöker dess vinklar och vrår med stor nyfikenhet. Och har upptäckt att det finns väldigt många nyanser av trött. Trött på folk kan man vara. Trött på diktatorer, våldsbenägna män, översura jävlar som suckar i köer som ingen rår för, små pensionärer som går i vägen (men blir man det hör man till föregående kategori av suckare och behöver skärpa sig) och trött på att alla bara pratar om sig själva trots att man själv har så väldigt mycket att berätta om...
Läs mer
Senaste kommentarer