Tillsammans med de flesta andra var vi på Skansen och frös långsamt ihjäl i lördags. Vi gick på de påhittade gatorna upp och ner, halkade på kullerstenarna och låtsades att vi var i en annan tid.

En sorts flykt.

Små silvriga snöflingor dansade i solljuset. Det var vackert som i en film.

På torget delade vi på en lussebulle och drack medhavd varm choklad medan vi tappade känseln i alla tjugo tår. Vi köpte tre påsar brända mandlar och tittade på en halsduk som vi inte hade råd med. På dansbanan klappade människor i sina vanthänder och hoppade omkring till jullåtar. Vi hälsade på en konstapel och provsmakade en mycket liten och rund pepparkaka.

Vi följde skylten där det stod “Folkmusik” och öppnade en dörr till en annan värld. Framför en öppen spis satt ett par i folkdräkt och spelade fiol under det låga mörka taket. Låtarna var från min farmors hembygd utanför Orsa och jag lutade mig in mot hans öra och viskade “Din gammelfarmor växte upp till den här musiken.” Han höjde på ögonbrynen och värmde sina stora fötter under min tröja.

Genom fönstret slog eftermiddagens sista svaga solstrålar in och träffade kvinnans ansikte när hon spelade. Som om en stor hand sträcktes ut och alldeles varsamt höll om huset som vi alla satt i.

Där inne fanns plötsligt allting för en liten stund. Farmor. Tonerna. Värmen från den öppna spisen. Ljuset. Barnet. Mitt barn.

Vi två.

Friden. Allt var perfekt. Ingen ondska fanns. Jag önskade att det aldrig skulle ta slut.

Men det gjorde det.

När vi skulle åka hem kom inte spårvagnen. Vi väntade länge och roade oss med att boka in ett möte på samma plats om tre år, på restaurangen mitt emot. Med stelfrusna fingrar la vi in det i våra kalendrar.

“Vi ska ses där om exakt tre år och dricka en öl ihop.”

Då är han 18, och jag förhoppningsvis 52.

Aldrig har jag hoppats mer på att bli 52.

Jag vill aldrig att det ska ta slut.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: