Hammare, spik, ord

Som en del av er redan vet håller jag på med en roman. Det är min huvudsyssla för tillfället. Det är underbart och ett litet helvete på samma gång. För mig är det ofattbart hur människor lyckas få ur sig ett par böcker om året, men vi är väl av olika sorter. Jag är den långsamma sorten.

Men nu har jag som sagt tagit Fan i båten.

Det är bara att fortsätta ro, långsamma årtag över sjön. Stanna upp och titta på näckrosorna. Lyssna till den mörka tystanden. Betrakta ringarna på vattnet. Vänta. Vänta. Vänta på orden. Och inte minst: att förstå och känna skillnaden mellan att vänta, släppa, glida genom ytan – och att ta i ordentligt med kroppens alla muskler och bara köra på tills svetten rinner längs med ryggen och tårarna spränger innanför ögonlocken.

Tro mig. Det är många tårar. Många kramar. Många sönderrivna papper. Många skrik i kuddar. Och mycket mycket lycka i det här projektet… Det är på liv och död.

Skrivande – hantverket bakom orden

Fick för mig att det kunde vara intressant att se finliret som ligger bakom varje mening, varje stycke, varje ordval.

Det börjar med en stämning i mitt huvud. En ogreppbar kärna som jag vill mejsla fram och lyckas förklara – och jag vägrar sluta förrän jag lyckats sätta ord på den där stämningen. Läsaren måste vara där, bjudas in, ta plats, kunna se sig om i min bild, vara i min berättelse.

För er som är nyfikna klistrar jag in en pyttedel här, för att de subtila hantverket ska bli synligt, för att velandet och fixandet och trixandet ska träda fram.

Det är mitt i en scen, förväntar mig inte att någon ska förstå sammanhanget alls. Och det sista ordet är inte sagt. Kanske jag stryker allt?

Här – jag ger er ni cirka en timmes jobb av tusentals. Från version ett till fem – där femte stycket någotsånär återger den känsla jag vill skapa.

Kanske får du inspiration att prova med eget material? Oavsett varför eller för vad du skriver – hantverk är hantverk. Det ska respekteras.

Din kreativitet ska respekteras. Den är på liv och död.

Ur boken som inte har en titel ännu…

Hunden hade vant lagt sig ner vid kvinnans fötter. De hade sina rutiner, uppenbarligen. Vissa hade hundar, andra hade barn. Vissa hade både och. Allt för att ha någon att rätta sig efter, som en kompass. I ensamheten flöt allting ut.

Hunden hade lagt sig till rätta vid kvinnans fötter. De hade sina rutiner, uppenbarligen. Vissa hade hundar, andra hade barn. Vissa hade både och. Allt för att ha någon att rätta sig efter, som en kompass. I ensamheten flöt allting ut.

Hunden hade lagt sig till rätta vid kvinnans fötter. De var en enhet som hade sina rutiner och ritualer. Vissa hade hundar, andra hade barn. Vissa hade både och. Allt för att ha någon att rätta sig efter, som en kompass. I ensamheten flöt allting ut.

Hunden hade lagt sig till rätta vid kvinnans fötter. De bildade en enhet, trygga i sina rutiner och ritualer. Vissa hade hundar, andra hade barn. Vissa hade både och. Allt för att ha någon att rätta sig efter, som en kompass. I ensamheten flöt allting ut.