Vissa nätter är mörkare än andra och det här är en sån natt. En kompakt svärta tränger sig på från alla håll. De inre skuggorna slår sig ut för att möta de som redan finns, de som redan tagit över och dansar i rummet som heta vilddjur i ett otillgängligt kargt landskap.

Det går inte att ligga kvar. Lakanen veckar sig som en andra hud och bilderna håller mig evigt vaken. Ska jag aldrig få vila?

Utanför porten slår svalkan emot mig som ett glas friskt vatten. Nätterna börjar bli kalla nu, dagarna är fortfarande ljumma som sommarminnen, den där tiden när allting skiftar, fast inte samtidigt. En tid av vemod och tvivel. Vad kommer att finnas från och med nu?

Vem kommer jag att vara från och med nu?

I ljuskäglan från gatlyktan trängs det svarta ut och blir ofarligt och litet för en stund. Jag blundar och vänder ansiktet upp, mot det vita som faller ner från himlen, som ett tunt skyddande flor.

Så står jag en stund.

Någon sträcker ut handen genom ljuset och knackar på min axel.

“Väntar du på någon?”

Rösten är hes och vänlig, men på samma gång liten, som ett barns.

Ett barn jag känner igen.

“Jag vet inte. Väntar vi inte alltid på någon?”

“Du kanske väntar på mig?”

Jag öppnar ögonen och vänder mig om, men jag ser ingenting. Sätter handen ovanför ögonen och kisar ut mot mörkret. En kort gestalt vaggar sakta bort i natten.

“Hallå! Vem är du? Vart ska du? Får jag följa med?”

Inget svar. Inte ett ljud. Bara träden som susar och knakar utan att synas.

Sakta kliver jag ut ur ljuset och går efter.

Allt medan hjärtat slutar slå.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: