Det har hänt igen. Jag står i mataffären med min nästan oläsliga inköpslista på en skrynklig post-it.
Där står: Ketchup, Bregott, rostbröd, parmesan, middag.
Middag? Jag hatar mig själv när jag skriver ”middag”, för vad säger det egentligen? Det säger mig att jag, när jag skrev lappen, var fantasilös och lat och inte kunde komma på en enda vettig middagsidé. Så jag sköt problemet på framtiden. Framtiden kommer ju förr eller senare och nu får jag stå och trycka mellan kexen och marmeladen (den minst trafikerade platsen i min lokala affär) och vänta på inspiration…
… som aldrig kommer. För den kommer inte på beställning. Och den triggas absolut inte av för stora svepande begrepp som ”middag” på en inköpslista. Inget händer i mig när jag läser det ordet. Det drar inte igång något, det framkallar bara en djup inre suck.
På samma sätt funkar alltför svepande kommunikation som kommer i stora sjok. Den blir svår att greppa, omöjlig att förhålla sig till, svår för hjärnan att byta ner och relatera till. Jag vill nästan hävda att den skapar ett motstånd i mottagaren som vänder sig om och går i frustration (”Äsch. Orka! Vi kör pizza istället…”).
Finns det andra roliga sätt att göra det på? Ja. Det tycker jag!
Vi kan vara mer detaljrika i vårt tänkande redan från början. Vi kan välja att inte ens tänka i termer av ”middag”, utan snarare i ”ingredienser”, redan på lappstadiet. Bryta ner och få igång energin hos dig själv. Det vill säga, inte tänka så mycket på slutprodukten, utan istället fokusera på delarna som det ska bestå av.
Eller så kan vi vara modiga och gå till affären utan lapp, gå på känsla, se oss omkring och känna suget. Vad vill jag skriva om idag? Vad kommer till mig, vad bränner i mig, vad vill bli uttryckt?
Eller så kan vi ta någon annans lapp och shoppa efter någon annans idé. Influeras av andra genres och grepp som hjälper dig att se din business från nya spännande håll. Låna lite från litteratur, film, journalistik. Slänga in en dialog, en saga, en sci-fi-vinkel, kör ett reportage-grepp. Vilken historia blir det då?
Eller så käkar vi bara rester. Och kryddar upp dem med det vi har hemma. Den maten behöver också lagas ibland. Inget fel på det. Men mixen och variationen!
Men om du ska förenkla för dig själv och din mottagare: jobbar mer med “blomkål” än med “middag”.
Om du över hittar du snart ditt eget recept som du kan variera i oändlighet.
Så – en gullig påminnelse:
- Kommunikation sker i små delar, över tid.
- Berättelsen berättas bit för bit och blir levande med juicy detaljer som skapar bilder i mottagarens huvud.
- En bra berättad story ger inspiration och bygger idérikedom hos läsaren.
- För stora tuggor är omöjliga att svälja – man spottar hellre ut (läs: scrollar vidare).
- Så fort något känns svårt att förklara, greppa eller skriva – bryt ner i mindre delar.
Köp Efter Morris här:
Klokt och roligt som vanligt! “Middag” på inköpslistan är ungefär lika inspirerande som svaret “något gott” på frågan “Vad vill du ha till middag”. Jag lagade för övrigt en alldeles fantastisk middag igår, baserad på att jag hade zucchini och svamp i kylen som behövde få ett sammanhang.
Sön skön vinkel ibland – man tager vad man haver. Det är ju kanske oftare så, åtminstone när man letar stories i vardagen. Allt handlar om blicken och seendet. Att inte sträva och lägga krokben för sig – lyfta, tänka stort och litet på samma gång. Idag har vi gamla pajer i kylen som behöver ett sammanhang… tack o lov. För det är en trög dag! Tack för din kommentar!
Strålande Frida! Den här liknelsen och jämförelsen. Ingredienser istället för middag. Jag kom och tänka på de där eviga to do-listorna. De har samma problem. Jag skriver ner “sales funnel” när jag egentligen måste skriva ner vad första steget för att skapa en sales funnel ens innebär. Annars skjuter jag den framför mig gång på gång.
Tack för inspiration! 🙂
Precis… Så mycket i livet handlar om att bryta ner i ätbara bitar, ändå glömmer vi det hela tiden. Det är som att hjärnan gillar det stora svepande för att det skapar nån sorts inbillad översikt. Egentligen har vi väldigt sällan överblick…. Älskar ett citat jag stöter på ibland i böcker jag läser om skrivande, men som jag aldrig minns vem som sagt: “att skriva är som att köra bill i mörkret, man ser bara 25 meter i taget, ändå kommer man fram.” Inte ordagrant återgivet, men innebörden är densamma. Det har för mig med förmågan att bryta ner att göra. Att kunna uppskatta och använda detaljen eller kunna fokusera på en liten del av en stor helhet – och lita på att det faller på plats. Men för att inte bli galen av frustration i processen så MÅSTE Vi bryta ner det i huvudet. Tack för kommentaren! Blir glad att du uppskattar texten!
Intressant, kommunikation är “att inte skjuta problemet framför sig utan hitta på middag när man skriver inköpslistan”, mycket träffsäker liknelse!
Roligt att du gillar liknelsen! Var inte säker på att den skulle funka, men ju mer jag skrev, desto mer logiskt blev det ha ha! Och roligare att skriva. Detaljen – den gör livet lite enklare på många sätt.