Det som börjar när annat tar slut

Hej på dig,

Det är märkliga tider. Jag känner mig som ett dammkorn i korsdrag. Någon har öppnat fönstret och det är vansinnigt uppfriskande med sval luft, men jag slits hit och dit utan kontroll i vårvindarna. Bröstet häver sig, det hisnar någonstans långt där inne och jag bara åker med. Flera gånger per dag har jag samma känsla som jag brukar få precis när jag nått det första krönet i en attraktion på Gröna Lund: intensiv ånger, eufori, skärande dödsångest, levande liv, jubel och panik. 

Alltihopa trängs på en oerhört liten plats (min kropp) i en oerhört stor rymd (universum) och det känns som att jag ska sprängas på ett lyckligt vis. Det är utmattande, kan jag säga. 

Slutförandet – ett sorts energifält

Jag tror att allt ovanstående upplevelse beror på en faktor som råkar ha inträffat på flera områden samtidigt: något har tagit slut. Saker och ting har blivit färdigt, och detta inom loppet av ett par månader. Det var givetvis inte planerat så, men som alltid ser vi storyn i backspegeln.

Ett hus är färdigbyggt och beboeligt. En bok är äntligen klar. Ett projekt har lagts ner. Tre avslut av tre inslag som präglat mitt liv under en längre tid – på tre vitt skilda sätt.

Alla projekt vi tar oss an och engagerar oss i tar en bit av vårt människoutrymme i anspråk. De kan ta fysisk plats. Vi behöver såga, snickra, måla, skriva, gräva, ha möten. Vi behöver använda och förflytta vår kropp, låta den befinna sig på ställen och i sammanhang som vi kanske inte alltid valt, men som vi måste finna oss i för att kunna göra det vi bestämt oss för att göra. 

Men projekten ber också ut sig mental – och tränger ut annat som man kanske vill göra, men helt enkelt inte mäktar med. Bandbredden rymmer endast en viss mängd information (för att snacka Märk världen-språk). När all bredd är utnyttjad till max kan inget annat slå sig ner. Vi kan helt enkelt inte ha fokus på för många stora saker samtidigt. I alla fall inte om vi också vill leva ett liv där vi orkar underhålla relationer och slappa hälsosamt mycket.

Så om något som varit väldigt fullt plötsligt blir helt tomt… så bildas det vackraste av rum. Ett alldeles eget att fylla.

Vuxenhetens Gröna Lund

Just nu, när våren står som högst på årstidshimlen, har det plötsligt bildats ett gigantiskt slutförarhål i min tillvaro. Allt råkade lämna på en och samma gång: boken, huset (se @spikdotter på insta om nyfiken), en nedlagd Skrivplanet. Poff. En stort fantastiskt space har plötsligt blivit ledigt och med det utrymmet är jag fri att göra vad som helst. En tom canvas. Ett blankt blad.

Det är stunden precis efter – men också innan. Ett mellanrum laddat med obestämbar kraft. Något kan hända – eller inte hända – men allt är möjligt.

Det är som vuxenhetens Gröna Lund. Som den personliga utvecklingens nöjesfält. Åkbandet har kostat hårt jobb, ond rygg och många tårar. Men nu är jag äntligen här.

Titta snett upp, mot kvällshimlen. Ser du?

Jag sitter där, högst upp på krönet, har uppförsbacken bakom mig och den branta galenskapen framför mig. Jag vet ingenting om någonting, men jag vet att jag just nu är fri. Och jag vet att känslan är tillfällig och kortvarig, till låns. Men just nu älskar jag det här krönets underbara läskighet. Jag älskar det mycket tack vare att jag i höstas var så jävla övertygad om att jag aldrig skulle nå det. 

Och ni vet hur det är. Du har gjort det själv. Väntat i månader på den stora dagen. Köat i en evighet. Och nu. Nu! Nu är det din tur. Du sätter dig i sätet där många suttit före dig. Platsen är fortfarande varm efter en annan människas upplevelse. Varenda cell i din kropp längtar, varenda muskel är hård som sten. Du är beredd. Vagnen kämpar och knakar och stretar upp för backen. Överallt omkring dig ljuder skrik, musik och muller, men du hör inte. Du är innesluten i något skört och eget där bara du får plats.

Det doftar sött och salt och när du kommer ytterligare en bit fläktar vinden i ditt ansikte och du blundar. Du vill inte titta, ändå kan du inte låta bli att öppna ögonen när du känner hur vagnen stannar av och sakta glider över sista kullen, de sista tickande centimetrarna innan livet suger tag i hela din gestalt och kastar dig utför stupet. 

Nedanför dig ligger världen. Du känner igen den, men den är sig mycket olik här uppifrån. Du tappar avståndsbedömningen och kopplar loss ditt krampaktiga grepp om det verkliga.

Du rycks med, du skriker från en plats inuti du inte använt på länge, en urtidsplats som gör att du känner dig ett med alltet och som påminner dig om att det är det här det går ut på. Ljudet från dig gör sällskap med alla andra ljud som surrar och stimmar och från din mage skjuter varma blixtar.

Obehaget blandar sig med njutning. För det är obehag och njutning att släppa kontrollen. 

Snart är det över. På en sekund eller två minuter. Du står på fasta marken igen. Fiskar omtumlad upp din väska och går ut i skymningen.

Lamporna är vackrare, dofterna intensivare och himlen… var den verkligen så här djupt blå? Var världen verkligen så här förunderlig? 

Ja. Den var det hela tiden. 

Det är du som är en annan. 

Skrivtipset – Detaljerna

Eftersom det här är mitt brev så tänkte jag experimentera lite (hade till exempel skicka med en novell ur en samling jag jobbar på, men jag har inte hunnit få den klar…) Vad sägs om att jag – så länge – bjuckar på några rader om skrivande?

Jag börjar med att nämna något om detaljer. Jag har ju coachat, stöttat och rådgivit (heter det så?) all sköns företagare och skrivutvecklingssugna i storytelling i en herrans massa år. I de processerna har jag alltid denna punkt som reflektionsämne vid något av våra sessions. Resultatet blir alltid detsamma: sjukt energifylld texter. 

Vi tenderar att vilja få med så mycket som möjligt när vi kommunicerar. Så vi har det avklarat liksom. Men det är att göra det svårare för både dig själv och läsaren. Det är svårt att få energi och tryck i en text som handlar om något så övergripande som ”ledarskap” – och det är svårt att få lässug med en rubrik och ett ämne som finns i tusen och åter tusen likadana texter. 

Nej. Koka ner. Våga bli larvigt detaljerad. Det gäller såväl i temat som i själva den skriva texten.

En bonus är att du kommer upptäcka en ny skrivkapacitet i dig själv. Avgränsningen du ger till dig kommer att sätta din kreativitet i spinn, om du tillåter det hända. Lita på det!

Hur gör man det då? Ja, man kontaktar mig? Närå. Jag skojar. Här får du två metoder att prova.

Gör ditt eget moln av associationer

Ta fram ett stort vitt papper. I mitten av det skriver du det ämne du vill kommunicera kring. Exempelvis ”Getingar”. Sen gör du små gulliga (färgglada?) moln bredvid med ord och begrepp du associerar till en geting. Stick, randig, smärta, allergier, sommardag, AIK (kan inget om sport, men kan något om färg), papperstidning.

Har du något lite mer abstrakt tema – ”Kommunikation” – försöker du få ner associationerna på konkret nivå. Prata, ord, bokstäver, Jens i kiosken på hörnet, burktelefoner, tappad röst, myror i en stack, likström växelström, repliker. 

Tanken är inte att detta ska ge dig svar (vi vill ju ofta ha svar och lösningar på allt mellan himmel och jord – släpp det, njut av att “bara” ha kul). Tanken är istället att du ska hjälpa dig själv ur dina invanda tankemönster. 

Öva på liknelser

Vi förstår saker i bilder. Vår hjärna reagerar på ord som skapar känslomässiga reaktioner för våra sinnen. Därför: öva på att smycka dina texter med levande ord och träffsäkra liknelser och metaforer. Roligare att läsa – och definitivt roligare att skriva. 

Det kanske inte handlar om en ”värderingsstyrt ledarskap” – utan snarare om en person som är ”örnen på sommarhimlen, som dyker upp från ingenstans och som det är omöjligt att ta ögonen ifrån.”

Det kanske inte handlar om ”att bli bästa versionen av dig själv” – utan om att ”stå där uppe i korgen med saxen i handen. Luta dig fram över kanten, ta den vassa saxen och klipp av snöret till den första sandsäcken. Korgen kränger till, lättar lite från marken. Känner du hur den lättar? Vänd dig om och klipp nästa. Och nästa…” 

Det var ett par spontana exempel som inte kommer att vinna några priser direkt, men jag hoppas tanken framgår?

Hojta om något är oklart – eller om du vill ha min skrivarhjärna att stöta dig emot för att upptäcka din egen. Nås på frida@spikdotter.se nuförtin’… 

Ett sista ord… Under veckan som gått har jag skickat mitt bokmanus till ett antal förlag. Nu ber jag dig om en kärleksfull tjänst. Håll den tumme du kan avvara, skicka den tanke du har över och giv mig all styrka du för tillfället ändå inte använder.

För jag är livrädd.

Tack. 

De allra varmaste hälsningarna i lövsprickningens tidevarv,

/ Frida Spikdotter Nilsson – er mentala rödvinsfläck på universums kritvita linneduk 

PS Merläsning för den som vill – om fulfingret, slukhål och nervsystem i myrstack. Eller varför inte en liten story i novellform: Du är vad du heter. DS

Köp Efter Morris här: