Well hello,
Nu blir det inte särskilt peppigt, hörni. För första gången sen jag drog igång det här brevet för snart tre år sen (tror jag…?) har det varit svårt att skriva det. Hittar liksom inte början på nystanet, ingen tråd att dra i. Det där som annars kommer så lätt till mig. Orsakerna är flera, men alla leder fram till samma plats: en sorts slutstation?
Det är mycket i skallen nu – planering för höstens workshops, den färdiga boken – och den nya. Och inte minst min författarutbildning som startade i måndags. Det känns som att stå gränsle över en spricka i jordskorpan. Ena benet i litteraturen, andra benet i… ja… nån slags business-konsult-egenföretagvärld där jag känner mig allt mindre hemma. Ingen av världarna känns som helt igenom min. Det är spännande, nåt rör på sig, men det är också mycket förvirrande. För på nåt sätt kan jag, precis här där jag står nu, vara allt – och på samma gång…. prick ingenting. Extremt erfaren och grön i en salig röra. Ett vuxet barn. Tankarna maler och det kryper myror på hudens insida.
Efter en hel sommar med torpliv känns det också dubbelt att vara tillbaka i stan. Älskar storstadens energi och rolighet, men har så svårt att behålla lugnet så fort jag kommer hit. Små meningslösa stresstankar blir stora och ohanterliga och tar över alla mina sinnen. På landet är det exakt tvärtom – där tar de djupa och reflekterande funderingarna över, de som verkligen ger något och som tar mig nånstans som människa. Det gör mig ledsen på nåt vis.
Och så blir jag djupt deprimerad över den infantila och rent obehagliga valrörelsen… Är det politik, det där de sysslar med? Jag trodde politik var ideologier, visioner, problemlösning och hopp. Inte en gyttja av anklagelser, rena lögner och kortsiktigt kappvänderi. Är det dessa människor som ska leda oss? Jag vill hoppa av.
Jag har helt enkelt ingen energi över, allt går åt till att hålla modet uppe.
Så jag fick knappt ihop det här brevet. Det som brukar ta en kväll har tagit mig dagar och cirka fem förkastade versioner som alla handlat om mer eller mindre meningslösa saker som ingen j*vel vill läsa. Det är ett tecken på något.
Man ska aldrig fatta beslut i förvirring, men det kan vara så att det här månadsbrevet har kommit till vägs ände? Det kanske har fyllt klart sin funktion, så att säga. Vi får se om det är en svacka eller ett nytt beslut som håller på att formas. Ingen idé att grubbla, plötsligt vet man bara sånt här. Jag är, som ni vet, inte rädd för att lägga ner saker. Jag är mycket räddare för att krampaktigt hålla i och därmed sätta stora stenblock för det andra som hade kunnat bubbla upp istället.
Ja. Varsågoda! Det var lite lågt gnäll. Trist, men jag klarar inte av att spela happy, det är inte min grej.
Men! Nu kommer annat. Om du inte redan slutat läsa, så klart ha ha!
I oktober smäller det!
”Du ska veta att jag både skrattat och gråtit under läsningen.”
Va? Sa hon så? Om mitt manus?
Orden kommer från Jenny Tedjeza på Text & Tid som under sommaren gjort ett språkligt slutkorrektur av Efter Morris, ett arbete hon utförde med bländande resultatet ( hyllning finns att läsa här)!
Snart hörni, är det dags. Jag har ett crazy AI-producerat omslag, jag har snart slutkorret på plats, slipar på ett författarens tack och en baksidestext. Återstår i princip bara tusen miljoner minuter av pill och fix.
Oktober, my friends. Allmänhetens skratt- och gråtfest coming up! Då öppnar jag porten och kickar ut dem – Alex och Morris – i världen. Ta gärna han om dem åt mig nu när jag går vidare (om inte annat så för att reta Alex, hon avskyr folk…) Det blir väl någon form av bokrelease så småningom och om allt klaffar kommer man kunna köpa den via Spikdotter.se.
En rolig dag
Den rubriken låter som temat för en skrivuppgift i fjärde klass. I själva verket handlar det om workshop i kreativt skrivande med mig. Det har i och för sig lite 4:an över sig. Uppmuntrar verkligen deltagarna att lämna sina vuxenpålagda åtaganden, prestationskrav, leveranskrav, hittepåregler och kontrollbehov hemma just den här dagen. Andas in lust och fägring, ta den inre lilla ungen i handen, släpp allt, slappna av och njut av det som flyger in i huvudet, ut genom fingrarna och ner i blocket. En början på något – eller snarare en fortsättning på dig själv.
Den 21 september finns fortfarande två sköna platser kvar. Tillfället den 18 oktober hoppas jag på att ens kunna köra… Där finns gott om plats! Den 8 november finns i skrivande stund tre rumpplatser kvar.
Allt går av stapeln i ljuvliga lokaler i Gamla Stan och via den här länken anmäler du ditt intresse. Eller skicka ett mail på frida@spikdotter.se så ordnar jag om det finns plats kvar.
Bestämd, disciplinerad och fullständigt kaos
Nästa bok ska vara klar i maj 2023, har jag bestämt. Och den disciplinerade, dryga och fantastiska vägen dit ska ske så här – är tanken… Den praktiska verkligheten kommer antagligen se helt annorlunda ut, ganska troligt nåt åt det här hållet.
Jag tror på att vara bestämd mot sig själv, kanske också en smula disciplinerad. Annars får man sitta och skriva på samma bok resten av sitt liv och det vill inte jag. Så jag går in i en ny fas. Skärmar av, väljer mina projekt och strider med omsorg, tackar nej – eftersom jag tackat ett så innerligt ja till mig själv.
Och mitt i allt detta är allt precis som det alltid varit – fullständigt kaos.
Så. Även om alla sugar är tappade och modet ligger på högsta hyllan dit jag inte når med mina 161,5 centimeter: det kommer en vår, en annan tid, andra ord! Därför – häng kvar på listan. För tänk om det som kommer sen blir tusen gånger bättre…? Ni vet. Först larv. Sen puppa. Sen fjäril.
Och måste man inte tappa sugen för att lyckas hitta den igen? Jag tror det.
Tack för att du läste ända hit. Det hade du verkligen inte behövt. Bugar mig allra ödmjukast.
Hej så länge!
/ Frida Spikdotter Nilsson
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer