I stjärntecknet Jungfruns beskrivning står ibland att hon är logisk och mycket organiserad, inte sällan förekommer ordet “pedant”.

Länge försökte jag foga in mig i det. Inte för att jag trodde på horoskop, nej, det gör jag inte. Kanske handlade snarare om nåt slags… hopp?

En gång tog jag alla mina kasettband i mitt tonårsrum, drog försiktigt ut det medföljande papperskonvolutet med låttexter (kommer ni ihåg hur liten text man kunde läsa utan problem?) och klippte till ett nytt av vitt rent papper. På kasettbandets rygg skrev jag namnet på artisten med en rosa penna, eftersom det var 80-tal. Jag hade ganska många band och begränsat tålamod. Och pennan var en sån där bred överstrykningspenna, inte ens ett kalligrafiproffs hade kunnat få det att se bra ut med de förutsättningarna.

Jag tröttnade (så klart) efter två kasetter, men fortsatte ändå eftersom målet var att det skulle se någotsånär enhetligt ut i bokhyllan. Det här är möjligen det allra fulaste jag gjort, och då hade jag ändå redan gjort ett par mintgröna byxor i syslöjden (de sprack i grenen första gången jag tog på mig dem och gick till kiosken vid torget, inte särskilt lång promenad.) Utöver att det var estetiskt motbjudande så var det omöjligt att läsa. Under alla mina resterande tonår var jag tvungen att alltid plocka ut bandet ur fodralet för att se vad det innehöll.

En ny twist på begreppet “pedant” hade fötts.

Jag kan fortfarande längta efter ordning, den längtan stillas aldrig även om jag sen länge förstått att ordning är ett relativt begrepp som alltid förflyttar sig. Det finns ingen absolut ordning för så fort man städat ett köksskåp och ställt glasen i räta rader, så böjer man sig ner och ska hämta en kastrull i ett kaos av metall och udda lock. När man reser sig igen är glasraderna ett minne blott eftersom någon blev törstig. När man klippt gräsmattan och lägger sig på filten för att sträcka ut den hårt arbetande ryggen dras blicken till den orensade rabatten. Man viker sina kläder och drar ut det understa plagget så att högen vrider sig som en metmask på kroken, slänger scarfar omkring sig som vore man en gammal odalman och alla dessa skor – var kommer de ifrån?

Man måste älska sitt kaos. Det finns ingen annan väg. Kaosen i skrivprocessen (kräver ett eget inlägg), i hemmet, i tankarna som far som stormiga floder när man beslutat sig för att inte tänka på något alls en liten stund. Det är först då, när man gjort kaoset till sitt hem, som man blir lugn. Innan dess är det omöjligt att sluta streta, kämpa och sortera likt Sisyfos på sin bergskant.

Och tittar man riktigt noga upptäcker man något fantastiskt: det finns ett mönster i allt det där som till synes inte hänger ihop. Det finns vackra, oorganiserade, oberäkneliga konstverk i det som far omkring inuti och omkring oss.

När vi börjar längta efter att se alla de konstverken, ter världen sig som en annan framför våra ögon. Någon kallar det acceptans, andra kapitulation. Släppa taget, lägga sig platt och låta sig gång på gång köras över av sitt eget vanvettiga samlarbeteende, är det inte skönt så säg?

Allt det här säger jag för att vi håller på att renovera ett loft på torpet och jag har panik över hur det fullständigt urartat. Penslar, tomma brukar och små kluttar av maskeringstejp stirrar på mig när jag smyger upp till sovrummet om kvällen. De är rovdjur, de vill äta upp min sinnesfrid, de hånskrattar när jag passerar och väser “Det kommer aldrig bli klart. Du blir aldrig klar. Du blir aldrig färdig med något, du kan aldrig andas ut.”

Jag stänger dörren, kryper ner bredvid han, den ordningsamma. Han som har lådor med texten “Sladdar” i källaren och som ändå valde att flytta ihop med mig. Han som kan stänga köksluckor och som har ett Excelark med alla jämförande fakta som behövs för att köpa en elbil. Där ligger han med en bok bland kartonger, säckar med kläder, staplar med stolar som fått tillfällig tillflyktsort i vårt annars så harmoniska sovrum. Han som kallar mitt klädberg för Mount Doom och vars stol på sin höjd har en skjorta slarvigt slängd, men ganska ofta vikt som på hyllan i en mogen boutique.

Jag drar täcket över huvudet. Sticker ut handen och famlar fram den senaste pocketen ur min bokhög som sträcker sig mot skyn och lutar betänkligt. Från under täcket hör jag hur den rasar ner på golvet och där och då, för en sekund, överväger jag att skrika rakt ut.

Nej. Jag älskar inte mitt kaos. Det är inget jävla konstverk. Det är en omöjlighet.

Ni ska inte tro på allt ni läser.

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: