Däcken rullar över landsvägsgruset. Jag styr bilen i kringelikrokar mellan hagarna och husen, genom den täta skogen och kalhyggena. Vi kränger i kurvorna, jag parerar groparna, håller blicken på vägen för ibland får vi möte av en traktor. Han sitter bredvid mig och väljer musik på min telefon. Snart strömmar Queen från högtalarna via den omoderna sladden som glappar. I sometimes wish I'd never been born at all. Han höjer volymen och tittar ut över fälten, för det är sånt han gör. Sitter i stillhet och förundras en stund. Vet ingen som är så bra på att leva som...

Ibland vet jag inte om det är platserna eller jag själv som förändras. Kanske möts vi halvvägs? Så lagras alla mina värdefulla platser ovanpå varandra, inuti. Som årsringar. Varje vår kliver jag in i min torpträdgård på ett nytt sätt. Och varje vår visar den upp sig i en form jag aldrig tidigare sett, sluter sig om mig. Absorberar mig lika mycket som jag sjunker ner i den. Mitt barndomshem. Där kan jag numera, i minnet, förflytta mig ganska obehindrat mellan olika tillstånd. Går in i tid och rum och känner hur allt fysiskt transformeras i mitt medvetande. Blundar...

Tiden går och allt förändras. Vissa saker sker så gradvis att det inte märks - och sen plötsligt märks det jättemycket. Som det här med att ungarna växer upp. Varför var det ingen som sa något? Då, för länge sen, när man låg i en skrubb på SÖS med en miniatyr av sig själv intill. En som andades, rörde sig, levde. Då hade någon kunnat säga "Nu har du skitit i det blå känslomässigt skåpet, ska du veta. Nu är du fast. Oavsett hur det går med allt annat, kommer du inte loss från honom. Du har signat på...