Ok. Bilen startar inte utan kablar och behöver fixas för tio papp. R’s skor läcker och mina vinterkängor börjar tappa sin inre form. Min dunjacka luktar otvättat (kemtvätt – GÖR folk det?) och har gått sönder i dragkedjan vid halsen.
Jag är less på att skrapa rutor, gå i modd och dra snowracer på sandade gångbanor. Jag är less på slaskigt hallgolv, stinkande vantar, torr hud och flygigt hår. Jag vill ha cykel. Jag vill ha vanliga skor. Jag vill ha isfritt, snöfritt, köldfritt och blommor.
Jag vill ha mitt torp och doften i trädgården en sån där tidig vårkväll… kanske mars. Eller precis i början av april. När det fortfarande är skitkallt och det ligger snö vid häcken där solen sällan kommer åt. Den doften. Det ljuset. Den där känslan av “före”. Att det inte riktigt har börjat ännu, det där stora. Det är liksom inte påbörjat.
Den bästa stunden av alla – den innan allt övergår till “pågår”. För “pågår” blir så väldigt fort till “gjort”. Det blir till “då”. “Förut”. “Minne”.
Men nu är det fortfarande “före”. Det är till och med FÖRE “före” kan man säga.
Vad blir det?
Jag vet inte. Men det är kallt i alla fall.
Köp Efter Morris här:
Ja, fast så fort solen är framme nu så orkar inte snön låta bli att smälta! Snart är den bästa tiden här, den preciiiis innan våren slår igenom. Nya vinterkläder får bli nästa vinter, då kanske du blivit skitrik!
Ja, ja, ja! Allvarligt. Är inte livet bara sjukt bra ibland?!