Hejsan,

Jag hörde ett radioprogram om döden. Eller egentligen handlade det väl snarare om livet och om hur man kan göra det så långt som möjligt – kanske evigt? Forskare, filosofer och renlevnadsmänniskor pratade på om olika metoder som förhindrar åldradet, om hur vi idag har teknik som kan stretcha våra fysiska förutsättningar. De var proffs på sina saker, men jag hörde bara en samling ångestfyllda människor som lägger hela sin livstid på att desperat skjuta bort tanken på att vi ska försvinna en dag. Under tiden målade jag ett dörrfoder och försökte ignorera ett halsont (som senare skulle visa sig vara covid…)

Jag lyssnade, strök min vita färg och tänkte på döden. Tänkte på att jag än så länge kan måla. Än så länge har jag armar och ben i behåll och ett huvud som förvisso börjar bli lite ringrostigt, men som fortfarande kan tänka en och annan klar tanke.

Vilken ynnest, vilken lycka! Tänkte jag och doppade gång på gång den smala penseln i den trögflytande färgen. Som ett mantra. Som en tröst. 

Som poesi i praktiken. 


Att bli klar

Det finns få saker som får mig att må så dåligt som tanken på ett evigt liv. Jag får klaustrofobi på samma sätt som vi kan få i trånga utrymmen. Därmed inte sagt att jag inte är rädd för att dö, rädd för att bli sjuk, rädd för att lämna alla som jag älskar. Men jag är faktiskt ännu räddare för att bli kvar för alltid. Det lockar inte alls. Vad ska jag med den tiden till? Jag har fullt upp med att ta tillvara den jag redan har…

Jag tillhör kategorin människor som blir klar med saker. Trots uppväxt i skärgården vill jag inte leva båtliv. Trots gammal skidåkare räcker det med en dag lite här och där för att jag ska bli nöjd och känna ”Just det. Det var ju bara upp och ner hela tiden.” En gång i tiden älskade jag att spela teater, jag levde för teatern. Idag saknar jag det inte alls, njuter av att titta på istället. 

En del tycker det är sorgligt, men för mig är det energi. Att lämna ger plats för nytt, att hålla kvar skrämmer bort de nya upptäckterna. 

Saker tar slut. Det är därför de har ett värde. Vi människor är en del av ett kretslopp och dealen är glasklar redan från början: att födas kommer med ett pris – du kommer en dag att dö. Att födas kommer med ansvaret att förvalta ditt liv på bästa sätt, för en dag tar det slut – oavsett hur det förlupit och oavsett vilka förutsättningar du fått. Det är ett faktum som inte går att flytta på, hur gärna vi än vill och hur mycket vi än tycker att det är grymt och orättvist.


Skriv tre rader – ditt svar på en gåta

Det finns en poäng med att vi blir klara, lämnar över, lämnar plats, tackar för oss. För tänk om alla som någonsin levt fortfarande fanns ibland oss? Alla diktatorer, alla genier, alla konstnärer, alla magiska människor, alla hatiska människor. Hur hade samtalen sett ut? Hur hade våra minnen påverkats? Vad hade aldrig skapats eftersom utrymmet redan är upptaget?

Vi måste cirkulera för att skapa liv, annars dör vår mänskliga kultur – och den är så mycket större än oss själva. Den är summan av alla oss som finns, har funnits och kommer att finnas.

Ett par år innan min farmor gick bort sa hon till mig ”Jag är klar, Frida.” De orden har klängt sig fast i mig som en varm tröst. Hon var klar med att leva och hon berättade det för mig. Vi pratade inte alltid så mycket, hon och jag, men hon sa det viktigaste som gör att jag inte längre är särskilt rädd för döden. Jag litar på farmor och jag vet att jag också kommer känna mig färdig en dag. Då kommer det inte vara lika svårt att gå. Och om jag får möjlighet tänker jag tala om för alla runtomkring mig att det är dags nu. Jag tror det gör tomheten lättare att bära. 

Men än så länge är jag kvar! Och alla ni som läser dessa rader är också kvar. Vilken ynnest, vilken lycka! Låt oss fira med en skrivövning!

Fatta en penna, hämta ett tomt papper – skriv ner tre meningar om hur du ser på döden. Riv av och lägg försiktigt in i en av dina favoritböcker på hyllan. Som ett svar på en gåta. Som en kärleksförklaring till den som hittar den. 
Som en bit av dig för alla som kommer efter. 

Skriv med mig i höst?  

Vill du träffas? Utan skärmar, i ett riktigt rum (vet ej riktigt vilket rum än så länge… någon som har tips på skön lokal som inte kostar oligark-mycket i Stockholm? Hit me!). Vill du skriva med mig en heldag? För glatta livet, för att du lever och för att det är kul att upptäcka annat än det som alltid finns framför ögonen. 

Om du vill läser du mer och paxar din plats här.

Har inte hunnit skriva så mycket den senaste tiden… men det har sin förklaring. Allt fokus har gått åt till att klara av det här skiftet.


Mitt sommartips till dig! 

Katrin Sandberg, @storycoachen på instagram, har gjort ett stort avtryck i mitt liv på senare år. Hos henne har jag gått i coaching och både långa och korta utbildningar. I sommar kör hon en 21-dagars bjussig skrivretreat över insta – @mystorycation – med start 1 juli. Jag vet inte exakt vad innehållet är men kan lätt gå i god för att det kommer förflytta ett och annat inuti. Följ, skriv och njut! Om du vill. 

Nu önskar jag er alla den gladaste av midsomrar! Spara på de speciell orden, samla dem i en liten hink av guld att strö ut över tillvaron när den är grå. 

Och tänk på: du finns. 

Bara en sån sak. 

Hej!

/ Frida Spikdotter Nilsson 

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: