Det står stilla. Jag ligger på en filt i skuggan, luften är som sammet. Det fläktar ibland, men oftast bara stiltje. Det gäller även insidan. Jag försöker tänka smarta tankar men det kommer ingenting alls. Det mesta rör sig på ytan och kommer inte djupare än så. Extravaganta middagsplaner, möjliga badutflykter, vilka gäster kommer på besök härnäst och borde jag inte diska frukostdisken före lunch?
Nej. Jag pallar inte.
Det värdsliga. De mest kittlande idéerna har utmattade fallit till marken utan att orka resa sig. Mitt huvud som en kork, guppande hit och dit mellan banaliteterna.
Så drar små svala sjok av energi förbi från ingenstans. Det är hösten som ploppar upp, bryter sig upp och slår sig fram i allt det oviktiga. Den innehållsrika hösten, den som kommer att bli annorlunda för mig, åtminstone rent skrivmässigt. Det pirrar till i magen och jag snurrar ett varv på filten. Är passionerat förälskad i alla dessa tankar som innebär ”innan”. Det har jag alltid varit. Det har alltid varit viktigt för mig att ha saker att se fram emot om – om det så än bara är en fredagspizza eller en middagsbjudning till helgen. Det handlar inte om de stora resorna eller de enorma utmaningar – de behöver jag inte. Det handlar alltid om vardag. Att fylla vardagen med ett pärlband av små betydelsefulla krumsprång.
Det är i vardagen som livet händer. De små tingen och det inre äventyret. Hela tiden bubblar kroppen och huvudet i längtan efter att fortsätta inåt, fortsätta förstå hur saker och ting hänger ihop. Var befinner jag mig nu? Vart ska jag? Vad vill jag och varför? Vem är jag i världen? Hur manifesteras världen i mig? Hur kan jag fortsätta orka vara kreativ för mig och för andra? Spelar jag någon roll? Spelar det jag skriver någon roll? Varför kan jag inte sluta – trots att jag bitvis avskyr det?
Varför känner jag mig allt oftare som en betraktare? Varför sugs jag ut som en satellit och ser allting på avstånd?
Är det meningen att jag ska bli en berättare, en iakttagare – inte en deltagare?
Är det ett nytt skede som påbörjats?
Rutiner – att hata och att älska
Jag avskyr rutiner, men till hösten kommer jag behöva etablera några. Till exempel måste jag bygga om mina dagar och inse att det är författare jag är i första hand nu när jag kommit in på författarutbildningen. Vanligtvis vill jag stöka bort det administrativa under förmiddagen – besvara mail, planera skrivövningar, ha möten, skriva på uppdrag, jobba med workshopinnehåll. Und so weiter. När eftermiddagen kommer är jag tom precis lagom till jag ska skriva på boken…
Min kreativa period är förmiddagarna, precis som för många andra. Det är då allt går lätt och enkelt. Då hittar formuleringarna fram, jag har energi, jag hamnar lättare i flow. Efter lunch går det snabbt utför. Eller utför förresten? Nej. Jag behöver de perioderna av stiltje för att kunna vara ett geni även nästa dag. Och nästa. Och så vidare.
Det är en dynamik och tillstånden är helt beroende av varandra för att helheten ska funka.
Det gäller att förstå och utnyttja sina kreativa vågor. På förmiddagarna kan jag skriva fem sidor utan avbrott – efter lunch får jag kämpa med ett ynka stycke som jag ändå steker en månad senare. Skrivande är inte ett åttatimmarsjobb. Det är ett smart planerat dagligt surfande på självinsikten.
Så från augusti: skriva förmiddag, göra ingenting efter lunch (träna, fika, läsa, powernappa), käka middag – sen mail och annat när mörkret faller. Jag får en ny våg energi lite senare på kvällen. Ni vet, den där tiden som används till Netflix och annat skit. Well. Nu är det bye bye Netflix, hej då telefonscrollshelvete – hej kreativitet! Hej riktigt liv! Hej på dig, du inre person som växer så fort jag tittar på dig, men som skruvar på sig av obehag när jag ignorerar din röst och försummar dina behov.
Kommer detta bli pissenkelt? Nej, knappast. Är vi fler som vill haka på och ta tag i oss själva? Låt mig veta! Kanske vi stärker varandra om vi vet att vi är fler som söker samma längtan? Längtan efter mer kvalitetstid med oss själva och mindre tid åt de sociala medieföretagen som tjänar pengar på att sno våra hjärnor….
Ett par bloggar
De senaste inläggen på bloggen är Att vara kvar en stund – och så ett om min bok som kommer att heta Efter Morris och som jag kommer att ge ut själv. (Har du tips på roligt filmfolk får du gärna kontakta mig på frida@spikdotter.se – för nu påbörjar jag nästa projekt: att förvandla den till filmmanus… )
Platsen är viktig
Jag är paff över det stora intresset för mina workshops i höst. Nu finns endast två platser kvar till 21 september och fyra i november. Eh… va?
Nu har jag också hittat de perfekta rummen för oss! Jag är oerhört kräsen med miljön – det gäller såväl mitt eget skrivande som mina deltagares. Vi ska inte bara “ses och skriva lite tillsammans”. Vi ska uppleva något! Var vi befinner oss när vi gör det har stor betydelse – därför är jag så lycklig över att kunna meddela att vi kommer att hållas här, i det vackraste hjärtat av Stockholm dit jag ofta söker mig för att ta en kaffe, titta på människor och drömma mig bort till nya texter.
Vill du haka på hittar du mer info här.
Och vill du ha en kreativ boost från mig varje vecka utan att resa till Stockholm tycker jag du ska prova den här lilla pärlan – Ett kreativt år. En älskvärd liten vardagsdiamant för din egen process – upptäck hur dina egna kreativa vågor fungerar. Surfa ut, hör ditt eget vågskvalp. Förändra och fördjupa. Lev. Det är i vardagen som livet händer.
Nu ska jag fortsätta tänka på ingenting alls. Förflyttar mig från torpfilten till barndomsbryggan i skärgården. Tar med mig korsord, skrivbok och böcker, njuter av att guppa på ytan av mig själv en stund till.
Som en förberedelse för djupdyk.
Som ett djupt andetag.
Innan allt händer.
/ Frida Spikdotter Nilsson
PS. På Insta kan ni följa mina ryck. Kika in i min icke-enkla författarprocess, kanske skratta ett skratt, få en eftertanke – eller bara se ut på världen såsom den ser ut för mig. DS
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer