Under det gånga skrivåret har jag gjort en del användbara upptäckter kring hur jag behöver forma mitt författarskap. Men bara för att man gör upptäckter betyder inte det nödvändigtvis att man blir klokare eller har förmåga att utnyttja det faktum att man förstår saker om sig själv (det är för övrigt en av upptäckterna).

Nej. För att omsätta de nya insikterna i praktiken behövs något ytterligare som inte kommer gratis, nämligen: förändring. Den ska gärna ske i levande livet, inte bara finnas som en god idé eller en önskedröm. Den måste ristas in i kroppen, kan man säga. Och det, mina vänner, det gör ont.

Insikterna utan inbördes ordning är:

  1. Jag har fyra kvalitativa skrivtimmar, max fem, i mig varje dag. Sen går det torrt. I stort sett allt som sker efter dessa timmar behöver skrivas om eller förkastas. Det som sker efter dessa timmar kan rentav betraktas som skadligt. Med ordens uselhet kommer nämligen tvivlet och med tvivlet kommer rösten och med rösten i skallen blir inget skrivet alls nästa dag. Eller nästa. Det kan hålla i sig i en vecka. Gå. Ej. Ned. i. Den. Gränden.
  2. Förmiddagar är yellow brick road, eftermiddagar är träskmark. Därför fördelas skrivtimmarna från frukost till lunch. (Ju tidigare start, desto bättre – men eftersom det är omöjligt att gå upp när klockan ringer kan lunchtid äga rum runt 16.00 vissa dagar.)
  3. Noll konsumtion av intryck före skrivstart gör underverk – bara takglo. Aldrig scrolla, lyssna podd eller läsa nyheter. Även om om uppvaknande sker klockan fyra eller fem. Just. Don’t. Do. It. Istället för att låta kreativiteten rinna ut i ett meningslöst flöde byggs den istället upp, stund för stund. Somna om går bra. De bästa drömmarna bänder sig fram då. När uppvaknandet till slut sker finns, istället för tomhet, en sorts outspilld längtan i kroppen. Ge mig ett tangentbord för bövelen!
  4. Innan datorn stängs föregående kväll öppnas Scrivener med aktuellt kapitel i helskärmsläge. Nolltolerans på att lämna detta vidriga tillstånd, trots att hela internet pågår där bakom. Var kvar, även om inget kommer ur händerna. Lägg huvudet bredvid datorn på bordet, titta på bokstäverna i närbild (tänk bort bakterier, ögonfransar, smulor och damm). “Jag kan kombinera de där precis hur jag vill. Jag har makten, jag är kanalen. Res dig för fan! Show up. Ligg inte här och såsa.” Skäll ut dig. Det är uppfriskande. Vi läxar upp för lite, stryker medhårs för mycket. Det är inte synd om någon av oss. Vi är privilegierade!
  5. Korta pauser cirka var 35:e minut (vid flow behövs inga pauser, men det är så sällsynt så det behöver vi inte ta upp här). Trädgårdsvattning, armhävningar, kaffebryggning, blomplockning är tillåtet. Pausreglerna är egentligen endast två till antalet: ingen telefon samt lämna datorn ögonblickligen.

Jo, jag har hajat fler grejer men nån måtta får det vara på hur mycket man orkar utvecklas.

Så vad gör man med insikterna om sig själv, utöver gråter en skvätt över att man är så lättdistraherad och outredd?

Man skapar sig (urtrista) rutiner. Trots att man egentligen inte vet hur man gör. Hur svårt kan det vara? Det är väl bara att underordnar sig sig själv, så att säga. Alla andra har ju “sina rutiner”, varför skulle inte jag kunna ha mina?

Och om jag har skrivit en bok utan att ha hajat eller levt efter något av ovanstående – så måste jag ju kunna göra om det på ett smartare sätt? Kanske till och med njutbart?

Eller är det för mycket begärt?

Ja. Det är för mycket begärt.

Men jag har alltid krävt mitt liv på lite mer än det orkar med.

Och det tänker jag fortsätta med tills jag dör.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: