Vår och sol i all ära, men när ljuset sticker i ögonen så ser man plötsligt massa saker som man inte såg för nån månad sen. Det är precis samma sak som när man ser hur skitiga fönster man har så här års. Eller tänker att man nog ändå skulle tagit in balkongmöblerna i höstas.

Vårens baksidor.

Plötsligt ser man det kroppsliga förfall som skett sen förra året. Nya rynkor (gillar iofs mina rynkor). En sjuhelvetes massa nya gråa hår (avskyr de där håren, inte för att de är fula, utan för att jag inte vet hur jag ska ta mig ur utväxtträsket!) Massa märklig lös hud på armarna (som i övrigt faktiskt är väldigt vältränade för tillfället – jag snackar h u d… det här gillas icke. För det går ju liksom inte att stoppa.).

Man kan hitta fler baksidor, om man vill vara riktigt neggig. Jag förbehåller mig rätten.

Barnen och jag var i parken en sväng idag på eftermiddagen. En timmes sportlov, tänkte jag. När vi kom hem hade Julian legat raklång i en isvak och Rufus hade bokstavligt talat rullat sig i lera. Jag hade stått och tittat på och var genomkyld. Och på jättebra humör och inte alls trött, frusen, hungrig och hopplös.

Vi gick hem. De bytte om. Jag dammsög och skurade golvet i någon slags förhoppning om att det går att skura bort den där känslan av att allt inte är skitbra. Efteråt var jag dödstrött. Jag la mig på sängen i en jättemärklig ställning. Skulle ändå bara ligga en liten, liten, liten, liten…. liten…. zzzzzzzzz…..

Vaknade av att jag drömde att armen ramlat av, vilket den i princip också hade gjort.

Jag är färdig. Finito. Slut. Finished. Jag orkar inte mer. Tiden räcker inte. Inte pengarna heller.

Jag räcker inte.

Det kanske blir bättre imorgon. Det brukar det bli.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: